Ett ljudlöst fallande bara
mot rutan
ett gränsglidande
nerför,
ett överskridande
utför
med byarna

januarisnö
numera tveksamt
mellan vara eller inte
regn med tö
eller täckande snö

Ser den självsäkra skatan
flaxa och kraxa,
gräla med kråkorna
på oplöjda gatan
till synes om ingenting,
ser sig kaxigt omkring

Så i sista akten
halvmåneskäran
som skär skyarna
då och då
så länge de syns
helt apropå

i tydligt blått
mot enstaka vitt,
sedan alltmer upplöst
i grått och svart

innan de försvinner
självklart spårlöst
och det är åter natt.