Snövandrare

Rör vid
Den spruckna linsens imma
Målar med andedräkt
Hon faller genom
Den silversjö hon är
Flyter upp till ytan
Skådar
Ädelstensmantelns djup

Det sitter en näktergal i ögonkvists äppelblom
Det svävar en kolibri
Kysser dina
Fingerpenslar

Mivas är förtvivlad han når ej in hennes ögon är fallna i skugga. Fåglarna vidgar strupar;
Dina ord lever vidare dina ord är ett levande flöde. Tänder lanternor i tärnors färder stormar stillas i pendelns ro. Ro ro skeppet är en hand, håller bjudande dina ord hörsammar hennes oro; o ro. Så manar stormfåglar svävar omfamnande i ring. Så är dina ord levande. Har du hört regn sjunga, dansa hört bäckar porla, floder sväva forsar virvla vattenfall flyga in i. Hört möten, sett ringar i vattnet tona in i varande.
I stugan helt nära elden sitter han. Håller ett silverblad i handen, eggen är slipad skaftet är masur bär en ring av horn.
Han andas mjukt följer björkarnas gryningsdanser, ansikten vända in i östan skådar eurus. Vaja följer bäckens åder.
Vad täljer du vad ser du i elden.
I elden ser jag hennes hjärta ser jag hennes inre floder, hör jag magma värma hennes inre, skänkandes helandebad i brunnar av gejsrar. Jag täljer träd in i stigen vilken hjärtat manar, jag hör en trumma sakta vakna ser tecknen ritade med stjärnbläck. Hör örnar lyfta, en är vit, den örnen leder ordvågorna vilka bärs i vinden och där i skogen vari berget det djupblå växer upplever jag vargarna besjunga det mirakler är, mirakler lever i allas våra hjärtan. Jag täljer orden vilka är befriade jag täljer orden rena, fria från klor klösande, från taggar rivande till mötande i det möten är. Detta täljer jag och spånen lägger jag vidare in i elden. Ser elden sluta bladen runt ser gnistor dansa, aska läggas i säregna mönster. Jag läser med ögon fyllda av toner hör havet andas in i min hud och mina händer lyssnar till ordens spirande.
Detta täljer jag, grodden vilken spirar i solens glöd i månens silverregn i jordens kupade händer och jag kan skönja en rot vilken ej är en rot det är en själ vilken drar stråken in över strängarna och detta är stråken av koppartoner.
Så vet du ej vad kopparklanger är, så se henne uppstiga ur havet, nedstiga i havet, morgonstjärna aftonstjärna skådar stigarnas lagda stigarnas gryning. Hon strör droppar av dagg in i ängder vari vildblomstren dricker, andas det dagg är.
Detta täljer jag, jag täljer de ord vilka kan måla i frihet utan bojor utan allt det vilket sårar så djupt.
Så giv icke såren namn och giver du såren namn så håll dem i din hand. Trösta såren vagga dem stilla i din hand, i din ögonvagga, bliv en helandeström, giv orden vingar till uppstigande i den eld varur de kom.
Se hur de svedjer marker se hur regnen skrider in se hur allt det vilket var vilket är spirar.
Så är det jag täljer oändlighetens rena stämma,
Så är min vilja kommen ur rösten vilken talar i mitt bröst.
Man kan gömmas i askar av minnen, så – blir själen ett minne för de vilka håller askarna. Minnen behöver ej befattas med, damm kan täcka askarna, presenningar samlade ägodelar. Ibland kan minnen knacka på mycket irriterande. Detta knackande stör bilden gjord. Så knackar de igen, upprepande kanske i stegrande styrka kanske börjar askhållaren skena iväg med tankarna. Minnen kan bjudas in eller avvisas. Du kan hållas fången utan att du ser det.

Kolibrin svävade runt Mivas. Satte luften i rörelse.
Näktergalen vidgade strupen och dofter av äppelblom nådda honom. Det fanns en lund helt nära kan ske i fjärran. En stuga vitmenad med halmtak skorstenen var en cylinderhatt. Rök ringlade hemtrevligt. En gosse rumlar ut ur stugan tätt följd av hemtrevnad. Gossen springer gruset ler gnistrar fnittrar. Grässtrån vajar vind stenar drar sig lätt undan, snubbelfot är du ej. Regnen besökte dem i natten och där är, en sjö vid hans färd. Gossen skuttar rakt i sjön och dropparna skuttar virvlar han är i en famn av tinderljus. Sjön vattnar gräset gossen springer vidare eller är det en vind. Gossen skuutar över det låga staketet, gärdesgården de så fint byggde, han och fadern. Fadern vilken gav honom orden.
Där står de, äppelträden. Han springer runt i virvlar, kan ske väver han med luftströmmar.
Gossen stannar lyssnar till en humlas djupa stämma. Följer humlans vida färd, humlan försvinner gossen är beundrande förvånad; hur gick det till hur kunde du urskilja vägen. Djupt in i jordehand hör gossen humlan brumma.
En fjäril dansar runt gossen alla rör de vid luftens stillhet.
Han lägger sig under ett av äppelträden beundrar trädet ser molnen i mellanrummen vilka ju inte är mellanrum ler gossen. Gossen sträcker ut handen, så jag önskar mig ett äpple och ett äpple lägger sig i hans hand. Gossen tuggar och snart når han kärnhuset; mor plägade skära äpplet i tvenne, så vackra var dessa stjärnor i mitten. Nu ser han kärnhuset, de skira hinnorna, väggarna, sådorna. Han ser kärnorna, så vackert är detta hus. En kärna lägger sig i hans hand och han planterar kärnan i jorden. Nu är du en jordesång.

Gossen vandrar reser sig i längd, så gör kärnan. Gossen är en man kärnan är ett träd fyllt med frukter. Mannen är fylld med vandringsfrukter.

Så sackade hennes steg efter i rosenbården hon hade hört hans hjärtas blåsljus så främmande så nära är du. Jag älskar dig och hur skall jag kunna älska dig

Mivas ser Miva, hennes ögon är fallna i skugga.
Mivas andas in doften given av trädet, ur skogen hör han ett brummande, luften skimrar regnbågstoner, en skalbagge landar helt nära. Torkar en droppe ur pannan, det är varmt att påta i jorden. Så många frön säg har du en fingerborg med vatten att bjuda mig. Mivas stiger in i stugan hämtar en fingerborg vandrar till brunnen hämtar vatten skänker skalbaggen.
Skalbaggen ser in i Mivas; sprickor kommer i väven vem vet från vad. Sprickorna kanske kommer av minnen där själen lagts i en ask. Låt oss säga att det är du fast att det inte är du. Minnen bär skrudar, sinnesskrudar. Så kanske sprickan är ett minne av dig vilket inte egentligen är dig lagd i en ask. Så låt asken växa låt nornan vattna sandens rötter till rening. Låt sländan hennes spinna tråden vilken helar väven.
Ser du; fågeln jag håller i min hand, i min kupade hand. I den kupade handen är fågeln gömd så öppnar jag handen och fågeln flyger fri.
Så sade skalbaggen tackade än en gång för vattnet bredde ut regnbågsljus och flög in i skogen.

Mivas ber om grund begrundar orden, bilderna vilka givits. Kärna, påta i jorden, minnen.
Hennes ögon är fallna i skugga åter ser han henne sluta sig inom skalet. Pärlan håller hon tätt inom skalet, han kan skymta den så vänder hon sig bort, bort. Det smärtar honom än då vet han att detta är hennes väg. Än då vet han att tålamod är ett vackert hjärtsmycke.
En slända landar vid hans fotbädd; ögon faller in i skuggor, bönen är en cirkel kommen ur pärlor. Ljuset är en droppe i din hand. Hör hur de lyfter de långa mässingshornen. Kopparrödas tonar svävar i dimman. Dimman vilken lyfts av muren, de resta hindren är en blommande vildblomsterängd. Hon ler och vinden är magnolia i dans.
Trollsländan lyfter.

De vandrade i sommarskogen, kom till en glänta där en trädgårdsmästare levde samt lever. Trädgårdsmästaren hade skänkt dem ett träd. Kanske såg trädgårdsmästaren kärleken i deras ögon. En magnolia skänkte trädgårdsmästaren dem. De hade burit trädet hem, välkomnat trädet. Berett trädet ett rede. Så följde de magnolian och magnolian blommade, fyllde deras ögon med det vilket är kärlek, blommande på bar kvist.

Miva gick nu för sig själv, fräste åt sig själv. Vad är det för blåsljud du hör, säger dig höra. Mivas hjärta är rent det är väl ditt eget hjärta som skorrar. Det viner slag runt henne hon höjer händerna armarna till skydd för ansiktet. Bara slagen inte syns. Hon ligger på marken med armar runt sig vaggar rullar sig samman. Miva ser ett frö ligga i jorden, är det jag vad är allt detta. Hon ser ryggar bortvända ansikten. Allt är en flod i henne och huden bränner. Nu nalkas Mivas.
Kom kära vi behöver ta hand om jorden, vi behöver gräva mjukt, vända blad, förbereda sommardansen.
Motvilligt reser sig Miva faller undan med blicken. Det gör ont i Mivas; tålamod är ett vackert hjärtsmycke.
Fåglar sjunger det kan höras hur allt spirar.
De tar sig an trädgården. De gräver, vänder, ser, följer. Sår frön sår liv. Så kupar de jorden över. Tillreder bäddar.
Miva vänder ansiktet till Mivas.
Det är inte du det är i mig rädslan lever.
Djupt i mitt inre vet jag att du ej vänder mig ryggen
Att det ej är dina händer vilka slår
Allt detta vet jag och i en stund av liv
Skall jag i djupet uppleva detta
Jag älskar dig
Alltid
Jag har sett och jag ser
Ädelstensmantelns djup

Hon faller in i Mivas armar
Du är mitt rede
Mitt hem