" Jag sade: " Jag vill akta på
vad jag gör,
så att jag icke syndar med
min tunga; jag vill akta på
att tygla min mun,
så länge den ogudaktige är
för mina ögon. "

Jag blev stum och tyst,
jag teg i min sorg;
men jag upprördes av smärta.

Mitt hjärta blev brinnande
i mitt bröst;
när jag begrundade, upptändes
en eld i mig; jag talade med
min tunga.

Herre, lär mig betänka, att
jag måste få en ände och vad
som är mina dagars mått,
så att jag förstår, huru
förgänglig jag är.
Se, såsom en handsbredd
har du gjort mina dagars
mått, och min livslängd
är såsom intet inför dig;
fåfänglighet allenast äro
alla människor, huru
säkra de än står. Sela.

Såsom en drömbild
allenast gå de fram,
fåfänglighet allenast
är deras ävlan;
de samla tillhopa och
veta icke, vem som skall
få det.

Och nu, vad förbidar
jag, Herre?
Till dig står mitt hopp.

Befria mig från alla
mina överträdelser,
låt mig icke bliva till
smälek för dåren.

Jag tiger och upplåter
icke min mun; ty det
är du, som har gjort det.

Vänd av ifrån mig
din plåga; för din hands
aga försmäktar jag.
Om du tuktar någon
med näpst för missgärning,
så är det ute med hans
härlighet, såsom när
mal krossas. Fåfänglighet
allenast äro alla människor.
Sela.

Hör min bön, o Herre,
och lyssna till mitt rop,
tig icke vid mina tårar;
ty jag är en främling
i ditt hägn, en gäst
som alla mina fäder.
Vänd ifrån mig din
blick, så att jag får
vederkvickas,
innan jag går hädan
och icke mer är till. "