I natten då råttorna
asfalten nötte
då blåsten var helvild
och muckade gräl
en skugga i dunklet
jag oväntat mötte
som harklade sig
”Men du känner mig väl?!”
Han var som en spillra
men skälvde av glädje
och frågade var mina
ögon höll till
om ej i planeten
från solen den tredje
Jag hatade ordleken
men stod dock still

Nog mindes jag honom
som kallades Busen
en elaking en gång
men år hade gått
I skolan var han aldrig
något av ljusen
men nu var han vuxen
såvitt jag förstått
Han hängde i luften
som vore han vinden
och huvudet lövet
som darrade stumt
Han slog mig en gång, men
då vände jag kinden
nu ville han något
det verkade skumt

Då kom det från honom
det piskande minnet
”Jag vill ju om ursäkt
för örfilen be!”
Så tusan jag tror dig
jag sade i sinnet
och fy, som han fick mig
att lismande le
”Ja, allt är förlåtet
vi tar oss en bläcka”
Så sade jag, mindes
hans hotfulla ord
och gjorde god min, tänkte
Måtte det räcka
vem önskar att kvällen
skall sluta med mord

Han klappade om mig
slog följe till puben
Vi pratade tider
tills klockan slog tolv
Jag blev liksom döv efter
femtonde nubben
och stampade stressad
mot gungande golv
När morgonen grydde
med glitter mot gata
och alla steg upp efter
stillhet och sömn
jag började tänka
och för mig själv prata
Vad hände i gårnatten
var det en dröm?

Då landade tidningen
vari stod skrivet
det hemskaste tänkbara
Busen var död
Så hade jag tagit
ifrån honom livet
begått det där brottet
gjort asfalten röd?
Jag gick till polisen
berättade villigt
hur litet jag visste
om hur jag kom hem
Han nämnde då ågren
att sluddret lät prilligt
Tre misstänkta fanns, men
jag var ej bland dem.




25/1 2015