Hon kände mig aldrig
men var all min stjärna
mitt allt, vart jag gick
Granatelden splittrade
bilden av henne,
med elden dog hon
ur min håg

Det fanns ingen framtid
inte heller ett slut
I ondskans inferno
gick jag, utan ro

I fickan låg skärvan
jag fått av en vän
Med sin tidlösa skönhet
blev den all min tröst
och en dag skulle komma när inte heller den
väckte minnen ur sin vila

Ändå följde den mig hem.



19/4 2013