Vinden är klagan
tystnaden är trösten
men utanför faller stjärnorna
i bölja av tår och skum
Se, hon lossar sin sista tygel
hon den visa och kyska solen
hon den innerliga
erbarmligt ensamma
går till ro bakom tallens tvekan
glöder till
och är icke mer
Nattens rusning
stärker viskning
till avgrundsrop över fruktans rand
Nej, viska inte
men stämman stilla
ty utanför faller stjärnorna
och väsnas ej

Långt borta i dimma
följer en slät figur
liket efter Hoppfullheten
dess begravningståg
deltar i
Som daggfrusna droppar
skillnader skimrar
Hans rygg är reslig
men hans flin är förvridet
Sanningen snart han finner
att varken färg eller flärd
kan dölja Fulhetens ansikte
Men utanför faller stjärnorna
som intet känna kan

Fönstret står vidöppet
vintern välkomnandes
Natten är tystnaden
tystnaden är trösten
När en natt dränks i tårar
styrs dagen av sorg
Lyckan är sömnen
eller mörkret
eller den lilla bocken på rullgardinen
eller resan till den andra planeten
eller världens alla drömmar
Utanför faller stjärnorna
ur väven i rymdens vägg.



27/8 1986