Likt morgondaggen gör smörblommans
trådiga blad blanka, glittrar hennes ögon.

Jag står med kappsäcken knäppt i väntan
på ett avlägset adjö. Vinden bär inte åt
mitt håll. Den nomad jag blivit väntar
på signalen att ljuda; att hon skall vända
sig om, att hon skall gå.

Likt solbrännans stramande över
kroppen drar alla känslor. Hon står still
i väst och vinner tid.

När hornet dras äntrar mina ekfärgade
skor en myriad av mald sten och ingen
tår i världen kan stoppa erosionen spåren
ger.

I mitt fotoalbum klistras ytterligare en
bild in; jag lägger på plasthöljet och
tiden är likt smörblommans: tillfällig