Utan luft i mina lungor tvingar de mig att andas.
Syreupptaget är lika med noll då luften är förpestad och inte längre fyller sin egentliga funktion. Jag ser inget slut och jag har glömt vart jag började. Ingen sekund är den andre lik och stanken från den förruttnelse, som greppat sig tag kring den kropp som vi delar, är outhärdlig. Jag vill inte andas, men de tvingar mig.

Trots att syret tagit slut.