Där solen vid horisonten raskt skyndar sig vidare, bortom skymningen, för att ta vid någon annanstans. Ögonblicket slukar mina ögon som slukas av mörkret innan nattens stjärnor tittar fram för att möta min blick; ett ögonblick. Tindrande, blinkar de besviket bort för att istället möta de blickar som reflekterar dess saliga ljus, och där står jag åter i mörker. En stilla tår faller från himlens vidunderliga skepnad som färgar insidan av mina väggar och kastar mörka skuggor i mitt inre.

Jag trodde mig hittat hem.
Men ingenting här känns familjärt.

Jag viskar i mitt egna öra, och hoppas innerligt att mina ord ska lyckas penetrera min själ. Orden ekar studsande genom tomrummet som slukat allting i dess väg. Allting som en gång funnits där. Ett svart hål. Ändock hålls öronen slutna. Trots det bastanta ekot som väcker varje slumrande själ. Varenda en, utom här.

Jag noddar och faller djupare ner till en plats dit ingen ser.

Jag kan höra hur hon håller tal, för alla som vill höra. Hur stolt hon är och hur hon vill att alla andra ska känna likadant. I trans, av hennes charm och de tappar fattningen i allt vad livet heter. Precis såsom hon ville. Men ändå är hon inte nöjd, och därav smutskastar hon sig själv som misslyckad medan varenda själ hon rört vid höjer henne.
Hon ser mig, men kastar bara en blick som alla andra. Hon ser vad hon vill, när hon vill. Aldrig är hon nöjd. Och hon väljer att blunda för sanningen.

Det är ömsesidigt.