Morgondimman kantar sig över tågrälsen, där tomma tåg av tomhet drar förbi. Ilsket, ilande i ilfart. Utan egentlig destination.
Jag bekantar mig med diset som jag så länge förnekat. Likt röken som fyllt mina lungor vid varje inandning.

Jag blir ett med det som en gång förblindat mig.

Oron stiger sig högt över taken, för att högt däruppe smekas av de dansande ljusstrålarna av den heta solen. Däruppe är mörkret ett minne blott.