I en drömlös värld av trötta ögon
Vandrar jag ensam med mina tankar till tröst.
Vägen är dammig och välbeträdd,
Men där jag går nu är det ganska tomt.

Då och då ser jag en skugga, ett minne av ett liv.
Jag glömmer snart; mina ögon sluts igen.
Det tjänar inget till att tala, denna värld är döv.
Jag känner vägen alltför väl, som vore den min vän.

Kanske borde jag vända blicken bakåt,
Mot den väg där andra går?
Växa upp och göra min plikt,
Vandra lydigt i Mammons spår?

Detta är inte verklighet,
Jag vandrar i min fantasi.
I mitt sinne hör jag: Du bör leva som du lär.
Men inuti vet jag att själens rum är här.