Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vita brev #9 (jag som kom från himlen sänd)

 

 

 

Briancon, franska alperna

14 februari

 

 

Bonsoir Bianca

Försökte hitta ett sånt där härligt sexistiskt vykort med väldigt lättklädda tjejer eller kanske bara nakna bakdelar utan ansikte ens, som önskar nåt i stil med "Greetings from France" eller "I love the Alpes". Sådana som du hade för vana att skicka ironiskt till mig när du var på semestrar. Jag hittade bara det här lite snällare och snyggare med en vintage pin-upa, så jag skickar med det också.

Jag är i de franska Alperna. Jag är inte mycket av en skidåkare men jag älskar miljön här. Att få sitta i den här salsliknande terrängen på en uteservering och läppja på ett glas, det är en ynnest. Man kommer i slang med de gräsrökande unga extremåkarna som inte är rädda för att dö, det ger nödvändiga perspektiv. Och allt här är lugn och laidback och handlar om väder och vind. “Det är blåsigt på toppen idag, är det lavinfara på sydsidan, det kommer puder på söndag”, ungefär så låter det här hela tiden. Jag var ute och festade igår med lite av de där ungfolket. Gick livat till, en av de unga brädtjejerna blev väldigt full så jag hjälpte henne upp till sängen på mitt hotellrum. Jag gick ner till baren en stund till, för hon verkade må bra var bara jäkligt full. Hon kunde nästan varit min dotter, ja vår dotter i så fall. När jag kom upp sen hade hon tagit av sig och krupit ner i sängen ordentligt. Jag la mig då på soffan, men den var ju så kort och obekväm så i den fick man ju ingen blund. Jag blev helt enkelt tvungen att lägga mig i sängen intill henne, det tog emot lite. Vi sov naturligtvis bara, tro inget annat. Men hon kände sig skamsen först när hon vaknade bredvid mig imorse, det gick över fort. Det är laidback här, ingen bryr sig, tar allt på uppstuds, det är skönt. Hon ligger kvar på hotellrummet ännu, bakfull som få, hon tyckte mitt rum var mycket trevligare än det trånga hon delade med sina kompisar.

- Fine, sa jag, ligg kvar här så jag går ut i backen och dricker lunch. Jag är också laidback och skön, eller så blir man som man umgås.



Jag kommer i fred Bianca. Men du möter mig med konfrontation. Jag är inte intresserad av det, jag har ädlare och viktigare avsikter än att delta i något lågfrekvent skyttegravskrig. Och din psykologiska smutskastning biter inte på mig på det sätt du önskar, jag blir bara ledsen å dina vägnar. Du behöver inte prata om örfilar, litterära tummar som ska tryckas upp, svära eller kalla mig idiot. Vad får du ut av det? Du är inte som du var säger du, men jag vet inte heller om jag tror det. Jag vet inte vem jag tror att du är, men jag vet att jag tror det finns något mer eller annat där än det som du påstår är du nu. Samtidigt behandlar du och ser på mig som om inget har förändrats. Som om att jag skulle vara precis som jag var då? Det är livet Bianca, det står aldrig still och är aldrig endimensionellt. En samhörighet är det enda som kan överbrygga det, som kan stå konstant och inte vara avhängig förändringar. Du hittar den aldrig någon annanstans än hos mig.



Jo hon höll det löftet bra Ulrika. Det fanns anledningar till det, hon ville själv ha det där förbudet, hon lockade fram det från dig. Och jag borde kanske inte säga det här. Hon gjorde det för hon ville kunna göra vad hon ville med mig, utan din vetskap. Jag hamnade ju i New York när jag fick dom där repotagen publicerade därborta, (jag vet du har säkert läst dom, det har väl alla). Hon var med mig i New York, var min älskarinna där. Men mest av allt var hon nog en hemvist, en fast punkt något som höll mig kvar på marken, höll mig borta från kokainet och de värsta dekadenserna, något igenkännbart, något från förr och något från verkligheten, min egen verklighet. New York är helt sjukt och galet om man är framgångsrik och hamnar i jetstreamen. Jag är oerhört glad att Ulrika var där en stor del av den tiden. Hon var dessutom förvånantsvärt bra i sängen, även om hon och jag saknade den där speciella samhörigheten.



Den gamla damen ja, det var ju faktiskt genom henne som jag hittade dig. Vet du inte vem hon är, hon är ju trots allt din granne? Hon är dotter till Sven Jonsson, konstnären från Halmstadgruppen. Fast det kanske man inte vet eller lägger märke till om man inte är intresserad. Jag gjorde en intervju eller vad man ska kalla det, samtal kanske bara, med henne för ett tag sen, först på telefon, men sen var jag också hemma hos henne, drack kaffe ur samma koppar och hade katten svansande runt benen. Vi hade ett mycket långt och givande samtal och hon pratade om dig i förbifarten, det visste jag ju inte då men efter ett tag insåg jag att det omöjligt kunde varit om någon annan än dig. Så fick jag ditt nya efternamn till mig, kanske hade jag hittat dig ändå, men det där aktualiserade ju dig på ett sätt för mig. Hon sa något om att hon var orolig för dig, att du såg så stelnad ut, ett hopp som slocknat. Kanske känner hon bara igen en konstärssjäl när hon ser den tack vare sin egen bakgrund. Jag hintade att hon kanske skulle ta och bjuda in dig på kaffe och få en mer intim känsla för dig. Fast det är ju sånt där man slänger ur sig. Tydligen tog hon mig på orden och gjorde det också. Du måste ha utstrålat något mot henne i era korta möten vid porten, något som gjorde att hon kände starkt för dig.



Du kommer säkert ta det här fel, men det är inte menat som något dumt. Allt det där om din man och det ni har eller tror ni har, vad ni ger varann. Att ni har barn och den moralspegel du har och försöker finna något beständigt i. Tror du verkligen det är något som rör mig? Vad ska jag göra med den vetskapen? Bianca det rör mig inte i fläcken. Vad vill du vinna för poäng gentemot mig med det där? Det blir bara ett sätt att provocera, för sakens skull. Det klart jag förstod att du skulle ha träffat någon med allt vad det innebär. Men att det skulle vara så perfekt, tryggt och lyckligt att det inte finns rum för en annan samhörighet, det kan du aldrig övertyga mig om. Dessutom Bianca, jaghar också axlar med fräknar på. Att för dig betyder inte Halmstad annat än grillkvällar, strandliv och rosé nu, det är bara banalt skrattretande. Men jag beklagar din pappas bortgång. Och när jag möts av av ett nytt efternamn och en barnteckning vid dörren, det är inte att komma nära din sfär, inte på riktigt. Jag förstår det inte riktigt, för allt det där är bara yta. Det har ingenting att göra med dig egentligen, inte med mig heller, inte med oss. Det är endast det som kan beröra mig. Livet är väl så, det finns indikatorer på att det fortgår, men de i sig själva är inte själva livet.





Jag fantiserar inte om unga kvinnor på tåg eller var som helst . Varför väljer du att missförstå allt. Hon på tåget var verkligen lik dig, så som jag minns dig från då. Jag vet inte hur du ser ut nu, och jag gör mig ingen drömbild av det. Min kvinnobild sätter inte kvinnor på pedistal som ouppnåliga drömmar. Jag är ingen Kulturman eller Lundellärjunge, inte i fråga av kvinnobild i alla fall. Du må va rynkigare, ha fått tänder utslagna och ha gråa stänk i håret nu, men jag har ju fortfarande bilden kvar från då jag såg dig sist, nåt annat kan du ju knappast begära. Du får väl skicka ett nytaget foto om du nödvändigtvis vill att jag ska ha en tidsenlig bild. Och du förresten, dina bröst var gudomliga du kan säga vad du vill om den saken, för just det vet jag...



Jag förstår inte vad det är du är så nervös inför. Det är ju bara jag. Inget som du behöver plocka fram rökverken för igen. Jag är fortfarande jävligt snygg när jag röker, därför fortsätter jag. Sen ingår det ju nästan i yrket att röka också. Finns det några skriftställare som inte röker? Hur överlever dom? Men det är klart Bianca, allt finns inom dig fortfarande. Trodde du verkligen att det skulle dunsta undan eller gå att fly bort ifrån? Skulle Stockholms alla distrationer hålla dig borta från botten i dig själv? Var det planen? Vilket naivt självbedrägeri är inte det? Är du så rädd för vad du skall hitta där om du öppnar den asken? Bianca det är inte jag som öppnar den åt dig, jag påminner dig bara om den. Det är bara du som kan glänta på locket.



Jag ska låta dig vara. Jag är inte här för att skrämma upp dig. Jag hör dig när du slår bakut och inte vill ha mig där, i ditt liv, i den vrå du har byggt upp. Är det vad du vill så är det här det sista du hör från mig. Jag tror du tar fel, men jag låter det vara så. För hellre det än konfrontation och att rasera bilden av något som än en gång kunde varit unikt och vackert. Men det är med tudelat sinne jag lägger ned pennan. För ändå, jag kan ju inte hjälpa det, du läser mina brev, kastar dig över dem. Du svarar på dem, både intensivt och långradigt. Det är något du inte kan släppa, något som du vill ha och behöver.



Det är Valentine´s Day och det är väl en utmärkt dag för hjärtan att inse att de hör ihop, att känna varandras slag. De må vara långt dem emellan och de må vara på väg att nu igen skingras. Men vi vet båda hur de en gång hörde ihop så nära. Förlora det och lev vidare med det. Den här dagen kommer alltid bära påminnelse om det.



...och Thåström vrålade ganska högt “som kom från himlen sänt” på den där skivan. Så kanske var det mig du hörde.





L'adieu de l'amour

/David

 




Övriga genrer (Drama/Dialog) av theperna
Läst 589 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2015-02-15 02:12



Bookmark and Share


    Melona
Vackert avslut, men jävligt hårt stundom.
2015-02-15
  > Nästa text
< Föregående

theperna
theperna