Hej Bianca


Jag tycker det är tråkigt att vi inte har någon kontakt, måste det vara så?
Saknar dig...


Jag är så dålig på att få, att ta emot
Jag är så dålig på att bli älskad
Jag bygger upp mekanismer,
som slår det ifrån mig
Men jag försöker älska
Älska det som kommer nära


Jag blev min far där i bergen, kanske måste varje man bli det någon gång i livet, bli sin far. Nu är jag allt som finns kvar av honom, ska jag vårda det? Ska jag vara glad att det fick ett slut, att den vägen nådde sin ände? Jag saknar honom inte så som man borde sakna (hur det nu är), men ja, jag saknar honom ändå på något vis. Jag älskar honom som en illusion, som ett foto på skrivbordet eller som ett bleknat sommarminne från 90-talets början. Men jag älskade inte honom de 15-20 sista åren i livet, han var snarare något jag såg ned på, som jag fjärmade mig ifrån och som jag gjorde till min uppgift att aldrig likna. I bergen blev jag min far. Samma jakt på en frihet som aldrig kan nås, samma febriga vanföreställningar, samma världsfrånvända isolation och tystnaden som aldrig upphör hur man än skriker. Den store bullrige mannen finns inte mer, det blev bara jag kvar. ...och bergen svarar på andra sidan sjön.


Världen är nån annan stans
Tunnelbanan är tömd på känslor
Var får just min blick plats
Jag tittar i telefonen,
där finns i alla fall din bild
Domnar bort, godnatt min vän


Jag tog mig bort från bergen. Jag bor i Stockholm nu, eller jag är och har varit i Stockholm ett tag. Kanske är det därför jag skriver, för du känns närvarande här. Jag har flackat runt, bott lite överallt och ingenstans. Kanske är Bristol hem, fast inte hem egentlig mening, det är där jag har mitt eget skrivbord helt enkelt. Men jag måste därifrån, innan Brexit verkligen händer, kanske är det därför jag flackar runt igen. Blev naturligt att hamna i England, sålde ett omarbetat repotage till BBC som dom skall göra någon dokumentärfiction av, jag vet inte riktigt. Men jag ville inte bo i London, så jag satte ner skrivbordet i Bristol, finns sämre platser på jorden, antagligen bättre också. Har inte kvar lägenheten i Prag, efter hotell och lånade lägenheter runt om vid Medelhavet hamnade jag i Berlin. Trodde ju inte jag skulle stanna där någon längre tid heller, men en kvinna och en del omständigheter eller hur man ska uttrycka sig kort gjorde att det blev så, och Berlin är en förlåtande stad, på alla plan. Kanske för förlåtande, rave och konstnärer, sexorgier och ölschapp, dekadensen man drömde om som ung finns där, nu när man är över fyrtio och det är tillåtet bara att ta för sig. Men egentligen är man ju inte mer än sporadiskt intresserad av det där mer och längre, vad gör man då? Stannar man? Blev aldrig riktigt klok på något svar i den frågan.

Vad annat att göra än betala
Förlora värdighet och gå
Ett billigt pris förstås
Men din röst ekar hos mig
Den tystnar ju aldrig helt
Tänker att du är hos mig


Bianca, har du flytt klart? Har man någonsin det? Hur vet man? Är det inte så att människorna binder dig inte uppgiften, men livet i sig är en uppgift. Det är ett moment 22, omöjligt att ta sig ur. Eller ska man hitta människan som man kan dela uppgiften med, men förslavas då inte relationen under uppgiften, vad finns då kvar? Går det att starta om, ta sig tillbaka till rötterna, som i fia med knuff när man blir utslagen och får starta om från sitt bo igen. Ska jag flytta tillbaka till Halmstad, ger det något, en trygghet och småskalighet som gått förlorad? Skulle att återvända dit kunna få, om inte klockan så i alla fall varat att baka tillbaka dit till tiden innan jag hamnade i New York och allt det där, jag tror ju inte det. Man är dömd att fly eller stelna helt. Men vissa av oss kan inte stelna helt, då går vi helt enkelt under. Så vi fortsätter att fly, inte till något bara ifrån och vidare. Jag tror du är en av oss också Bianca, du skulle gå under innan du stelant fast helt. Kan du riskera det, den undergången? Born to run, baby we were born to run.


Ge mig orden igen
Orden som inte dög
Orden du letade efter
Det är en dag på låtsas,
varje dag inte du fyller den
Du är flykten jag rymde ifrån


En sparsamt möblerad tvåa på Aspudden. Jag röker i fönstret här när solen går upp, jag får egentligen inte röka inne här, men va fan gör man. Hon som bor här kommer kanske aldrig mer tillbaka ändå. Jag undrar vad jag gör i Stockholm egentligen. Men så ser jag ljuset lyfta med knapp styrfart över takåsarna och det är något visst med det nordiska ljuset, det blekt vackra som inte finns någon annanstans, en sällan ihågkommen skönhet. Så kanske kom jag för skönhet, kanske kom jag för att stelna i det vackra. Jag är troligen inte djupare än så, nu när du är borta och uppgiften omintetgjord.. Kanske kom jag hit för att dö, kanske kom jag fram. Jag har alltid känt mig själv väldigt väl och gör fortfarande, det är ett av mina brott. Men jag har egentligen aldrig riktigt gillat mig själv, den jag blev, är och det jag står för. Inte så att det är något reellt självhat utan bara inte riktigt gillat mig själv. Jag är en jobbig djävul, irriterande. Knske går det att fly även från sig själv. Men jag har alltid återkommit för jag har saknat mig själv. Nu vet jag inte längre om jag gör det, saknar mig själv.


Långsamma timmar ner mot mig
Dom städar staden steril
Ingen som knullar i fönstren mittemot
Alltid funktion före känslan
Låt inget störa vår perfekta värld
Men jag kan aldrig bli rädd för att känna
Dig

/David