Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

In i himmelskt brus



Jag skall återuppstå så som Elvis.
Jag bränner mitt skinn, jag vet hur det känns.
Jag är störst, jag har inte hybris.
Här en hägring, där en omöjlighet.
Som en spricka itu, ett vansinnesspel.
En apa i bur, en styrman på rus.
....så som Elvis.



Filosoferna har somnat in,
återstår bara jag och dom.
För man kommer aldrig undan sig själv.
Det var i våra händer.
Jag hade hoppats du såg.
Jag stal barometrar med för lågt tryck,
jag sprang i stövlar lånade av Gud.
Blev stående med ryggen mot en stad.
Förklaringen jag fick var inte vacker.

Det fanns en tom bro att gå,
över till en utvald horisont.
Jag lydde under ständiga lagar,
men lät regnet fylla en kal balkong.
Det var nog någon annans clown,
kanske var hon bara blond och tråkig...
Fortfarande nästan, bara nästan, barn.
Jag var tvungen att försöka igen.
Hitta en himmel i storm,
ett bredvid i repris.
En punkt, ett skede omöjligt att nå
Någon gick för nära.
Någon gick för långt.





Jag skall berätta så som Bergman.
Jag är inte rädd, jag går hemåt.
Jag gör aldrig fel, fast du tror det är fel.
Här en kölhalning, där en nödvändighet.
Som en blick tillbaks, ett kammarspel.
En gris med smink , ett magiskt spårljus.
...så som Bergman.



Jag minns långa stora gatan,
strax öster om stan.
Jag ville aldrig någonsin gå..
Men jag hör hemma någon annanstans.
Ett rikssamtal med nummerskiva.
Jag kunde suttit bredvid.
Duran Durans bröllopsplatta på,
vilsna händer vidrör och ssshhh tyst...
Tyst, fick inte höras till rummet intill.
Kanske nervigt men tomt.
Utbytbar i ett förgängligt intryck.
Jag borde aldrig lagt på.

Det varma tunga glittret,
ett dansgolv i sommarregn.
Jag trodde att jag fanns i de ögonblicken,
att mitt liv var förföriskt och dyrt.
Något lossnade och då kom gråten.
En ton från mitt inre, alldeles oförstörbar.
Jag tog danssteg ut i det överflödet,
trodde det var mitt.
Jag blir stående kvar och stelnar där,
tills tonen tonat ut.





Jag skall dö så som Bowie.
Jag stiger allt högre, jag faller aldrig ner igen.
Jag är den siste, jag tar inte avsked.
Här en föraning, där en verklighet.
Som en inlindad ande, ett efterspel.
En stjärna i svart, ett himmelskt brus.
...så som Bowie.



Så började låtarna handla om oss.
Där i fjäderboa och för mycket mörk ögonskugga,
"Dog man star" och stulen punsch.
Någon höll sig alltid vaken,
alltför ofta var det jag.
Med dåliga anlag och dåliga tankar,
hamnar man ovillkorligen där.
Jag lärde mig älska nyanserna,
de gråa och de torftiga.
Lätt att tappa bort sig,
lätt att trampa fel.
Tillvaron i soluppgång, i skymning,
en uppenbarelse så lockande.

Den sista stumma blicken,
en självbild i kaos.
En bussfärd bland dimmiga höjder,
ett foto har jag kvar.
Det stannade där,
ord som speglades i yta.
Spegeln ljuger aldrig sa dom,
men jag såg inte skillnaden på då och nu.
En av rösterna var sorg och andetag.
Jag ska ingenstans.
Jag ville bara vara den jag en gång var.







Fri vers av theperna
Läst 204 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2021-12-04 08:17



Bookmark and Share


    Melona
Helvete vad du skriver!
Så starkt och vackert och jag blir både bländad och upplyst! Tack magiker! Du
2021-12-07
  > Nästa text
< Föregående

theperna
theperna