Längre norrut, och solen kom.
Ett piano mot vägbanan.
Mitt brottstycke därifrån.
Ryggen mot repen,
men jag känner hjärtat slå tillbaka.
In i den tomma tiden,
den tomma tiden, igen.
Över en skrynklig världskarta,
som en enmansarmé.
Blås upp mig på ångor och hybris,
löften som läppar med nattligt te.
Svalde du,
gråten?
Eller svalde du bara,
mig
och gick vidare?
Vidare norrut, och kvällen kom.
Stadigt fast i sadeln,
men hjärtat rusar igen om och om.
Gospelhösten är till alla som vill ha,
drömmar och förljugen tid.
In i den tomma tiden,
den tomma tiden, igen.
Jag känner smaken utav hjortron,
eller är det utav hat.
Beväpnad med den enes död,
men allt det där är enbart prat.
Sprang du,
vilse?
Eller sprang du bara,
läck
och förblödde?
Hela natten går,
som tankens pilgrimer.
Gå med mig,
mörk och underbar.
Alla andras och varandras alibi,
som i en besatthet och doft av verkstad.
In i den tomma tiden,
den tomma tiden, igen.
Himlen stänger snart, kom!
Smit in men inte röra.
Jag vet jag är på väg,
jag har en tid att förgöra
Skötte du,
dig?
Eller skötte du bara,
om mig
och band upp dig?
Längre norrut,
in i den tomma tiden.
Mitt brottstycke därifrån,
den tomma tiden, igen.