en hand emot en frostig ruta
kyla som förstenar en kropp

en skymning som aldrig blir ljus
ett leende som aldrig kan födas

det saknas bitar för att hitta lycka
tror du när du gömmer din glans för det kosmiska

det är lögnen som borde sluta existera
brinna upp och försvinna

det finns upprymdhet i varje dag
syner som är nya är att skåda en dag för sig

du såg leenden och det var allt du ville ha
att det kunde födas och leva på riktigt

sluta gräma dig över ditt öde du tilldelats
vissa har känt sig döende av smärta

andra har lättare gått utan att falla
eller ta några snedsteg

inget ska tillåtas att besegra din chans till ett liv
leva är det som är till oss som finns

du slutade kolla bakåt i en glömd tid
du slutade tänka åh det är så synd om mig

istället såg du utsikt för att känna den lyckan
du letat efter men aldrig förstått att den fanns där när du visade mod

gryningen kom och strålar lyste upp gläntor med glittrande blommor
du kunde äntligen andas ut och andas in på nytt

kamper i olika grader sker hos olika människor
vill du ändå leva då hittar du ett sätt till din egna lycka

sväva utan rötter som är i vägen
frigjord hade blivit du

du hade släppt det som brännmärkt det du var
det som förfrusit din själ

äntligen levde du, du levde det som var värdigt
så lev nu och fortsätt leva sen innan din tid tar slut