Jag sitter i en liten eka som paddlas av okända krafter bort från mitt hem. På ett öppet hav i höga svarta vågor på väg jag vet inte vart. Andas tungt som på ett högt berg där syret är tunt. Hårda korta andetag som inte riktigt räcker till.

Jag flyger i helikopter över gröna ängar fast mitt i natten under tjockt molntäcke så de ser svarta ut. Allt ser svart ut här uppifrån i natten. Skuggor över min hemby, 800 sovande invånare, en vaken med skrikande barn i famn, två som knullar, en ligger halvvaken i hårt insomniagrepp.

Jag stirrar ut genom regnigt bussfönster. Åker genom halva landet och in i ett annat. Bort från en sliten vardag in i en som väntar på att slitas ut och sliter ut mig själv och inälvor ur folks magar. Öppnar djupa sår i människors hudar, hänger dem på tork och bär dem som mantlar och overaller. Har ingenstans att ta vägen med min ångest i den här stan, inga öppna dörrar eller armar att falla i. Inga öppna hjärtan som slår i takt med mitt eget.

Jag åker spårvagn hem från jobbet en tisdagskväll. Tog en öl och gick sen. Viljestyrkan förlorade men en kollega sa åt mig att gå hem. Du börjar tidigt imorgon och du vet själv att du borde. Det är klart jag vet, men det är klart att jag vill ha en öl till. Det är klart jag inte vill åka hem till min slitna verklighet än. Som om jobbet inte vore mer slitet än rummet jag delar. Som om jag inte vore lycklig där.

Klart du inte är, Fröken Svår, gå och lägg dig, lägg ner, lägg av. Gå upp och jobba imorgon igen, gå ut och drick öl imorgon igen. Det är så ditt liv ser ut nu, eller hur? Det är så livet ser ut, för såna som du.