En vilsen och brusten själ.

Ditt hjärta är av stål, medan mitt är gjort av garn.

Min mun är som tegel, det är sällsynt att höra mig prata.

Du pratar med mig, jag svarar jag inte.

När du berättar ett skämt, så skrattar jag inte, eftersom det är 99:nde gången som du berättar det.

När du tjatar på mig lyssnar jag inte.

Du ber mig skruva ner musiken, jag höjer volymen direkt.

När du retar mig, så bryr jag mig inte.

När du ropar på mig, så hör jag dig inte.

När du gråter ut din sorg på min axel, så känner jag inte medlidande.

När du skrattar gråter jag inombords.

Varje gång du pratar bakom ryggen, vänder jag mina öron ut och in.

När du pratar politik, hånler jag med en tår i ögonvrån.

Varje gång jag möter dig, låtsas jag inte att jag ser dig, utan tittar hopplöst ner på marken.

När du behöver en att prata med, så behöver en jag lugn och ro stund i ensamhet.

När du ropar på mig och jag äntligen svarar din röst, så har du glömt bort vem jag är.

Spegel, Spegel på väggen där säg mig
hur kommer det sig att du är så ledsen?

Spegel: Jag är en förlorad och vilsen själ.

Spegel där, kommer du någonsin att bli hel igen?

Spegel: (Inget svar...)

Spegel där, vem är det som har tappat dig?

Spegel: (Inget svar...)

Kommer du någonsin hitta dem delar som du saknar?

Spegel: (Inget svar...)