Jag finns, jag är en människa.
Jag har fötter, jag har ben och jag har en röst.
Jag är inget robotmonster, som jag så länge trott.
All denna tid har jag varit blind, döv och på insidan död.
Men djupt här inne, så finns en själ.
Jag måste låta honom komma ut.

Han måste få se ljus.
Han måste få se mörker.
Jag med andra ord, måste låta mina känslor finnas.
Något jag aldrig känt på riktigt.
Nej, livet är inget spel.
Livet är till för att få njutas av.

Jag måste inte låtsats.
Jag måste dock, landa i mig själv.
Jag måste få känna, för att kunna leva.
Utan känsel blir jag ett robotmonster.
Som en människa föddes jag.
Som en robot programmerades jag.

Mina batterier är slut, dags för en systemåterställning.
Ladda mina krafter.
Ruta ett här kommer jag, denna gång förberedd.
Så många gånger som jag missförstått livet.
Så många gånger som jag valt fel väg.
Ibland för andras skull, Ibland av rädsla, ibland av ilska, men aldrig av glädje.

Nu är det dags att gå glädjens väg och för en gångs skull… finnas till.
ja, hitta hem till den jag föddes som.