Venterblek mä gråvitt skägg,
setter ve' si stövevägg,
gubben på en ginglir stol
å varmer säk i marsasol.

Ventern har vart lång å svar,
vaarre än på många år.
Gubben som på tjurd ä less,
börjar känna säk te fress.

För när sola börjar skina
sa-la allt det frösna tina.
Blomma sa' ve' stövas vägg
snödrôppa å oxalägg.

Kôltrasta sa, börja sjonga,
grannens katta sa. ha onga.
Ja dä ä mö som fôrsäkgår
när dä börjar li mot vår.

Ingvar Björkdahl