Min förmåga till att genomskåda lögner är lika utvecklat som den mest effektive
tryffelhundens nos.
Vit som svart. Lögn.
Tryffel likaså.
Vit.
Svart.
Grå är himmeln idag.
Havet kring Fårö flyter ovanpå.
Ovan mark.
Likt grå fetvadd.
Mjuk och varm är kalkstenen. Klippornas rundade hörn välkomnar våra fötter, rumpor och ryggar.
Allt är mjukt i detta kargt ståtliga vindpinade paradis.
Brunbrända axlar, ben och armar släntrar fram mellan Digerhuvuden.
Raukens profil är min, säger han, den vackre mannen med blåbågade glasögon  som kontrasterar den vita hårmanen.
Frisyren är lik Andy Warhols. Han är charmerande och kåt.
Kupar händerna kring mina bröst.
Han strålar i kapp med gårdagens sol och värmer mitt sköte. Han talar med smekande röst. Ljuger.
Säger sådant en älskarinna kan tänkas önska sig höra. Läpparna skälver.
Lögnen blir sann.
Lögnen väcker åtrå.
Ett förstulet ögonblick i en främlings armar.
En annan lögn står kvarlämnad 5000 meter ifrån semesterhuset där din familj väntar med middagen.
Frigjord från den vita lögnen som du lämnat kvar på köksbänken låter jag den
vilde och vackre stegra mig.
Bländade vit hingst mot blänkande svart märr.