Ack, du sömnlöse sate, som svor om nätter som skola bli din död.
Förfäkta för ditt liv, som så många gånger förr, så stillar snart din nöd.
Den fähund som den är, den där, som härjar uti natten still;
när du vill sova för att glömma att du själv finnes till.

Blott, en rastlös timmes slummer, inte är väl dylikt nog.
Om du var ett spån, en dummer, så var det välan nu du dog.
Och skola folket ge dig bannor, eller kalla dig för slö,
så visa vad du sett de nätter, då du svor du skulle dö.

Låt de känna kippandet, när andan inte når.
Låt de gråta sig skvatt galna, så kanske de förstår.
Uti råa nätters röda brand, även luften bränna hett;
så skola det väl brinna högt, tills dagen ångest väger lätt.

Ack, du sömnlöse sate, snart du slumrar ned i jord.
Då skola vänner gråta psalmer, ur ingen kan ett enda ord.
Då det svarta, som var Döden, som strövat kring din koj,
skola dansa nu som aldrig förr, i ett djävulskt stök och stoj.

Därom ligger jorden våt av gråt, tillika du och kistan din.
Du som bett om evig frid, när du till slut fått somna in.
Och när allt kommer kring, du skola sucka lätt och djupt;
uti kistan, som de snickrat, som nu slängas nedför stup.

Blott, där böljar natten becksvart, långt bortom allt förnuft;
där kan du kippa käften full, men aldrig får du någon luft.
Där nalkas dalarna av dårar, där ekar evigheters skratt.¨
Du som alltid mumla på ditt mantra, om att aldrig nånsin kantra;
skola skrika uti Satans svalg --- som om du var besatt.