Nån gång kanske du skriver om mig, sade du;
strök min arm och det svarta ankaret,
som du sade satt som tjära kring själen;
det som skulle hålla mig kvar där
och dra ned mig till botten av älven.

Nån gång kanske du skriver om mig.

Men det var som dags att fara vidare;
bära av, ta farväl, säga hej då.
Klippa trådar, byta spår;
låta focken slå ut i södervindar.
Ett handlöst hopp, hand i hand,
med dekadensers konsekvenser;
som en håglöshetens man.

Nån gång kanske du skriver om mig.

Ja, nån gång kanske jag skriver om dig, tänker jag;
i något halvhjärtat försök till ett brev,
förmodligen skrivet på något inkassokuvert,
postat till någon stackars sate som delar samma otur.

Där skriver jag att allting det från då,
aldrig kommer spela någon roll ändå;
när vi redan blivit tappade på blodet;
länsade på gråten, knäckta på knogar;
gnisslade på tänder och längtade matta;

till havet och kärleken.

Allt för den där
jävla kärleken.

Då kanske.
När jag har hittat havet.
För varenda jävla älv
sägs väl leda dit.


Då skriver jag.


Och så glömmer jag dig,
likt alla de tomflaskor
vi en gång slängde
överbord.