Jag vandrade till Bagdad i natt,
över rastlöshetens berg
och genom drömmarnas dalar.

Jag flög
Jag red
Jag gick
Jag kröp mot Tigris portar

I natten samlade jag vindarnas folk
- de som flyger mellan berg och dalar

Jag samlade dem som lunkar och går
med hovar, tassar och tår

Jag samlade jordens myror och möss
Och alla som kryper där under

Den blekblåa ödemarksslätten
började krylla och sjuda av liv

I fullmånens sken tog den Kurdiska örnen till orda:

Jag har flugit över ett förött land.
Ett stort vansinne har skett där nere

Jag har hört människor skrika som vettskrämda möss.
Jag har sett åska som regnat från himlen.

Mina vänner sade hästarnas hövding:
I sporrsträck vi sprang över öken och stäpp,
undan den rullande åskan

Är detta slutet på allt?
Jag hade drömt om en ny och grönskande vår…

De hörde honom knappt.
Han var en råtta från Basras kloaker.
Han var gammal och grå
och svansen var styvnad och stel.
Han sade:

- Det finns något under våra gångar
där jag kröp en gång med min far

- Det är sjöar av svart,
som är stora som hav
och det är de som åskfolket vill ha.

Då sade jag till mina vänner:

De stora herrarna
Har fått stora leksaker
Men vett har de inte fått nog

Och hat och bitterhet spirar
I diktatorers och krigsherrars spår

Men även efter den längsta vintern
kommer en ny och grönskande vår

Väl talat du långväga vandrare
Sade den vackraste duvan, blå.
Och minns att om du räddar en drunknande fågel
Du räddar ej blott ett liv -
utan två.
B.E våren -03