Hårt blåser vinden över kalla gator
Oron skakar, lurar, hugger i din själ

Var det detta som var mål och mening?
Var det bara det, så vill jag ta farväl

Men en människa av tvivelaktigt yttre
Kom ut på din av ego, trånga väg

Han är en småfull koling
Härjad, men i anden stark

Tar din rädda hand i sin
Får dig att le

Men han vet ju inte, tänker du
Att svalan aldrig mer blir fri.
Så snart han gått
Gör du ändå din sorti…

Så blev det ej
Han släppte ej, din värme eller själ
ner i evigheters kyla.





Han ledde dig med starka armar, starka steg
ut ur asfalten och kölden.

Papi gick på glömda vägar,
ut, där landet snart tog vid

Det var en nermörk novembernatt
Och inte ens månen orkade lysa väg

Hon bara gick ,som i en dröm
Men det var inte alls oangenämt

För bredvid henne, gick en man
En kraft
En vilja
Och kanske ett sista hopp…

De stannade två timmars väg
Ifrån den plats
Hon hade tänkt skulle bli hennes förtidiga död

Papi pratade – hon teg
Likväl visste hon så väl
Att han läste hennes tankar
Så, som vatten följer flod

Men så en sträng blev spänd för hårt.
Hon skrek och sparkade och slog.
Det var hennes själ som kräktes.
Hela hon hade fått nog.

Papi höll om henne och hon grät.

Hon hulkade och gnydde men kramade hans starka hand.

- Sov nu lilla vän,sa Papi.
Inget annat finns att göra denna mörka natt.


Hon sov som i törnrosasömn
Och vaknade först
När sol stod högt

Han hade varit med henne i hennes dröm
På en vandring över grönskande ängar,
Över glittrande bäckar och berg…

Min flicka sade han, med en nästan högtidlig röst.

Du vaknade först på ljusan dag
Och inte alls är ditt liv slut…

En vilsen tanke och en kall kultur
Var nära, att få dig ge upp

- Men minns, att i varenda stad i denna värld
finns det män som jag
som själva hållit det kalla stål,
för nära strupen, en novemberdag

Men vet att kunna skrika stopp
innan kuggarna går av

Livslågan kan vara en lättskrämd liten fågel:

Den slocknar inte av storm,
Men den dör om den inte får kärlek…

Men visst är du älskad lilla tös,
av många flera än du tror

Men mest av alla, dig älskar jag
- en stormvind och en nyponros.

*