Hon kunde höra honom snubbla ner för trappan medan han vomerade längs väggarna hela vägen påväg till badrummet. Rysningarna och odören träffade henne som ett blixtnedslag. Inte igen, snälla, tänkte hon medan hon kände hur hennes inre organ vred sig. Det är hans egna fel, intalar hon sig själv men hon kan inte låta bli att tycka synd om honom. Av någon anledning så brydde hon sig, trots att hon kände sig så sviken för att han lovat; inte bara henne utan främst sig själv, att aldrig mer.

Men hon vet. 

Hon visste mycket väl att det var tomma ord som allting annat.

Ljudet som stegrade från källarvåningen påminde lite om ett tsunamiutbrott. Att det går att kasta upp så mycket är ett mysterium i sig, och medan han låg dubbelvikt över vattenklosetten kunde hon känna hur allting bara sköljde sig över henne. Som en hulkning i taget.
Där och då visste hon redan hur det skulle gå, men sopade även det under mattan som börjat bli ojämn av allt som hon gömt undan. 

Hon älskade honom, och han älskade sig själv. Inte tillräckligt kanske, men mer än nog för att vara alltför självupptagen. Hon älskade honom, men avsaknaden av bekräftelse hade gjort att hon tillslut inte kunde älska sig själv. Oavsett ansats så fanns där ingen att nå, då han redan var långt borta.



Djupt försjunken i vad än det var han förtärde.