Jag är rädd att jag är en fegis,
att ta farväl var aldrig min sak.
Var rädd om dig, så kanske ses vi.
Jag måste fara, dit jag inte är jag.

En vacker dag, som de säger,
så kanske vi springer in i varann.
När allting blodrött har skiftat färger,
när vi hunnit med allt vi aldrig hann.

Jag är rädd att jag inte längre minns min ursäkt,
men jag tror du vet att jag aldrig skulle bli kvar.
Jag har en törst som aldrig tycks bli släckt,
och så många frågor som kräver svar.

Lova mig nu att du tar hand om dig,
så lovar jag att jag skriver snart.
Snälla, bara låtsas, jag innerligt ber dig;
att mina lovord faktiskt slår in en dag.

Jag är rädd att jag ljugit allt för länge,
för jag kommer inte alltid finnas för dig.
Jag måste gå, dit jag inte är någon längre,
där den som är jag inte längre är mig.

En vacker dag, som de predikar;
kanske äro vi okända som möts igen.
Men till den dagen, så ska det tillika,
aldrig mera vara du och jag, min vän.

Jag är rädd att jag är en fegis,
men att ta farväl var aldrig min sak.
Var rädd om dig, så kanske ses vi.
Nu måste jag fara, dit jag aldrig längre,
är den som är mig eller blir den som är jag.