Du Kloka Kvinna där inne i Grönskan,
bland granar och mossa så varm;
Väv mig en kokong av dina kläder
Ett skyddat bo där jag kan Vila
Där Tryggheten står för sitt Namn


Ovanför min ensamma och lemlästade kropp,
Här i Jorden där jag ligger nu
Utlämnad åt Kolsvarta fasor;
Jag ser upp

och Falkar, Örnar, giriga hökar
Susar likt trädtopparna, svajande Kronor;
Flyger i Vinden som sjunger
Ett Tungt och ödesmättat Tjut


Fåglarna ser mig med Speglar
den Blicken av ett krus fyllt med Hål;
Sönderslaget så som mina Drömmar
Jag väntar tills de Tagit Allt som går


Du Kloka Kvinna där inne i Skogen,
Ge mig en skopa med Bål;
Kokad på Solbelysta Stenar
av Naturens Väsen den Drycken
Äro förtrollad och God;
Återuppväcker slumrande Sinnen
Och får mig att känna mig Hel


Du Kvinna bland knakande kvistar,
Du Kloka bland svampbevuxen rot;
Väv mig en kokong av dina kläder
Ett skyddat bo där jag kan Vila
Där Tryggheten står för sitt Namn


Ni Örnar och Falkar och Hökar!
Ni ser mig inte mer,
Era ihåliga Ögon kan ej igen borra
Blicken in i och genom mig;
För nu är jag inte längre trasig
Nej, varken skör eller rädd


Ben täckta av granris,
Bär bort min andlösa kropp
mot den natursköna plats;
Där jag får lov att slutligen Vila
i Skogskvinnans Trygga Kokong.





© Karin Dahlgen 2015