Tror du på det du hör?

Tror du på skogens Tilltal och himlarnas brus,
sus; vad de onämnda hjältarnas brud berättar?

Väsen och Oväsen,

Träden som viskar ditt Namn

i natten?

{
Människornas oheligt svarta Marknad
vill få dig att tro; på blindhet förpackad
i ett Safirbestrött glasögonfodral:
:Inte så mycket aZur som Indig0, men en _skarp!
blåögdhet utlovas,
och den medföljande bipackssedeln är ett intyg
på att du, nu

Äntligen har förvandlats till en Lycklig [IdIoT]:

}

Tror du på människornas tryckande svärta?

Var glad, var glad;
för här sitter Jag; VeM(?;
i en ensamt stor Fåtölj; men, Jag har ju en portfölj
jag tillverkat av papp och kartong så: Vackra Du

Var glad, glad!

jag är en olycklig, rotlös, rastlös — neurotisk

Filosof utan Filofax, passar ej in

i kalenderns rutnät,
tiden, Andan

som råder mig att |facka| in mig

i lämpligt format.

Ni Kastar Ögon
ett ohörbart FiXatIv
som ska hålla mig samman. & be mig Fylla i formuläret

Ni sträcker mig,
men ack! för långt ifrån min position att endast långfingret hinner

snudda vid bladet.
[SluTa FlaXa]

{
Jag flyger bättre ensam/när jag ser

Era papper skingras likt ånga, nästan ryker;
brinner; på sin väg upp genom molnen•:GENOM:Genom mitt sinne jag färdas i

|hastigheter <|> långsamheter|
höggradigt rena och ljusa

men inte sterila;
sirila, nej — inte som Era Kanyler!

Kanaler som Leder

ej Framåt ej Bakåt, kanaler som leder rakt mot
•Ingenstans-Instans-Instant•°*.*^•.…..….…

»»Ljudande;Sjudande»»
porlar - de mina vägar ibland,
så glittrande stilla
—i–
ljusets brytpunkter, en rofylld resa: Jo,
det vore enkelt att tro

som om

centrifugalkraften upphävts.•° men
—Nej

~det snurrar; det virvlar; det sprudlar~ 

av Liv, sällsamma plågor och OnD BråD DöD.

Kanaler som Leder
!èlektr¡f¡éra!

Denna :0SeddA:0sedVANLIGa: Njutningenš
OSYNLIGA partiklar >mot< Varandra

i elektróKonVulSiva
:[[ständiga]]:NySKAPAnde kale¡DOskoPIska kolliSi0nër:[[obeständiga]]:
VISIOner»»

< /SammanBrott/// >

…och melodramatiska toner
hörs åter sjunga mitt Namn,

Ännu En
»»frontalkrock — totalKRASCH — av nöDen frambesvärjd:

& en Ny spricka i mitt sköra krus

slås upP°
}

{Sådana Sår slipper Du,

Du som inte Lyssnar när Alen
sträcker Ut sin sirliga arm,
rör vid ditt ansikte och Ber dig att Se.
Dina kinder är alltför rosiga; Dina ögon avgrundsdjupt Blå.
Oskadad men ofärdig —
0klar;

…ack så Vacker men åh så Sorglig,
denna min Blick.

•..:[gör ont] Det du inte ännu vet; 

är att sprickor springor och hål är sådana sår

Som man behöva
för att släppa in nytt ep0Xxygl¡mmande ljus
i sitt sönderslagna krus•
}

Smärtan! att Skåda Dig

från detta avstånd; så långt ifrån att jag inte kan förmå
vidröra din lilla:lilla Hand, jag vill

Berätta för Dig
~men min rösts vågor~
Kan ej Nå dina örons stängda šnäckôr.|< >|
.*
°•*._____Du Kommer också Gå Sönder____

}

© Karin Dahlgren 2015