Så många år har jag levt med lögnen att jag till slut trot på dom som sanning.
Så många år jag accepterat att mitt värde är lika med inget att allt vore bättre utan min existens - så jag nästan utplånade mig själv för att skapa ett bättre värld (för andra).

Många år har jag gått och övertygat andra mitt rätt för att existera.
Jag har varit eftertraktad av  mina kunskaper, hyllad av mina goda gärningar och älskad för anledningar som jag aldrig förstått.

Under tiden trodde jag innerst inne att jag var väldigt duktig på att lossas och övertyga. Att jag egentligen var manipulativ och att ingen faktiskt såg sanningen om mig.

Jag släppte ingen riktigt nära mig, jag höll avstånd och jag höll masken. Jag fortsatte lossas som om jag var något värd men innerst inne dog jag varje dag.

Det blev en tung börda att leva i en lögn.
Jag sökte hjälp när jag inte längre orkade hålla upp alla fasader.
Hundratals timmar hos olika terapeuter och flera års arbete inom tolvstegsprogrammet.

Jag började skala av mitt lök, skikt efter skikt. Jag var rädd att hitta ett stort rottet kärna däri men desto längre in jag kom desto mindre skräp det fanns.
Det var som att se att mitt liv bestod av  en dold falsk imagination - slöja som skymtade mitt sanna jag.

Desto ärligare jag blev om mig själv och visade vem jag var - desto mera älskade andra mig. Det var så ologiska och obegripligt.

Idag behöver jag inte lossas vara intressant, jag kan uttrycka mina åsikter utan att tänka hur det mottages. Människor kommer till mig och berättar hur bra de mår i min sällskap och att jag ger dom ett lugn som dem aldrig upplevt förut.-
Det är så overkligt för mig att bara min närvaro kan påverka dom positivt utan att jag ens gör något, det ända jag gör är att jag bara är.

Jag vet att detta är, precis nu, bara en insikt - en glimt av min själ.
Just nu - gör det ont och jag känner stark sorg att min resa har varit så fruktansvärt guppig och att jag har tillåtit mig under många år leva i både psykisk och fysisk våld eftersom jag ansett själv att det var det jag var värd.

Jag kan ana ett slut på alltet samtidigt som jag kan förstå vad det genomgripande poängen  med livet är.
Men jag vet inte vem jag är i morgon och jag vet inte om jag kommer att gå itu innan dess.

Det ända jag kan göra är att leva livet ut en dag i taget och vara det bästa av mig själv - precis så som jag är,
för jag duger.