Att du sms:ade mig sent på kvällarna var inget ovanligt, det var snarast något som jag väntade mig var och varannan kväll. Om det gick några kvällar utan att ett sms ramlade ner innan jag somnade började jag undra om allting var okej. Det var oftast aldrig okej, men tillräckligt okej i den meningen att om jag svarade på ditt sms, eller - mer sällan - ringde upp, så kunde jag efter vår årslånga bekantskap läsa av på dina meddelande eller din röst att du hade tillräcklig kontroll på dina tankar och känslor för att klara av din vardag som nu gick in den för dig komplicerade passage som var natten.

Fast detta visste jag naturligtvis ingenting om när vi en trist decembereftermiddag av slump för första gången stötte på varandra på antikvariatet och frågat efter samma bok. Du hade hunnit före mig med några minuter när jag just kommit in från kalla regnet, tagit av mig den blöta överrocken och lite stressat med en deadline naggandes i tankarna gått direkt till hyllan för "Antiken" och börjat leta efter den bok som George, innehavaren, just hade plockat ner. Han hade stått mållös på den lilla aluminiumstegen på min förfrågan och med stora ögon tittat omväxlande på oss båda och fått fram ett "Men va fan, hur i helvete är detta möjligt!", innan han steg ner och ursäktade sin svordomar med förklaringen att detta var en bok som hade stått i hans bokhyllor ända sedan han öppnat sin verksamhet för trettiosju år sedan utan någon hade visat något som helst intresse för denna. Och nu kom det in två kunder och frågade efter den nästan samtidigt! Vi hade alla tre häpet skrattat åt den osannolika situationen där George berättade om hur han "kände alla sina böcker som sina egna barn sedan starten av sin verksamhet", och att detta var en bok som tillhörde kategorin "i stort sett osäljbar".

Det var egentligen ingen märkvärdig bok som vårt gemensamma intresse hade styrt oss mot, mer än en bok var det en ganska löst hållen sammanfattning av olika rapporter och brev från utgrävningarna av det assyriska riket under mitten av 1800-talet - där framför allt britten Austen Henry Layard och fransmannen Paolo Emilio Botta hade stått i centrum som arkeologiska pionjärer - som en forskare i Köpenhamn hade satt ihop i ett appendix till sin avhandling, vilken jag av en sökning på nätet kunde dra slutsatsen hade stått och börjat samla damm på Köpenhamns universitet ganska omgående efter den hade publicerats 1984. Min chef på förlaget hade velat att jag skulle skriva en bok som belyste bakgrunden på det pågående brutala kriget i Syrien och Irak med sitt blodiga hat mot Väst med att fördjupa analysen från de tidigaste mötena med västerländska upptäcktsresande i det gamla kulturlandet, och hur detta kunde tänka sig ha påverkat relationen mellan Orienten och Väst. Han menade sig se en direkt linje från Layards och Bottas uppdragsgivare och finansiärer, vilkas äregirighet parat med en okänslig okunnighet om kulturen och likgiltighet för befolkningen i Orienten hade skapat en förbittring som dröjt sig kvar och kunde vara en viktig delorsak till det hat mot Väst som vi just nu utan tidigare motstycke bevittnade en eskalering av. Man skulle aldrig underskatta minnet i Orientens sinne, hade han understrukit, själv med rötter i denna del av världen. Jag hade själv inte känt någon större entusiasm inför detta stort anlagda perspektiv utan invänt med att jag tyckte det räckte med den politiska historien så som den hade utvecklat sig efter de båda världskrigen. Men han hade med en typisk chefsaktig uppmuntran lotsat in mig på hans uppslag, och jag hade motvilligt fått acceptera mig i den underordnades villkor.

Den ivriga diskussion som vi gled in i efter skratten på antikvarietet riktades ganska snart in från din sida mot en lätt forcerad utläggning om de kvinnliga gudinnornas förhållande till planeterna i den assyriska panteon och hur detta var en realitet även idag, vilket la en lätt sordin på vår gemensamma uppsluppenhet. George verkade på något sätt beredd på detta, eller så var han bara van från andra kunders mer eller mindre besatthet av böcker i alla de olika ämnen som fyllde hans stora antikvariat en halvtrappa ner. Han log lite åt din lilla föreläsning och mumlade något medan han slog in boken som bokstavligen hade lagts beslag på mitt framför näsan på mig. Jag bröt in när din monolog började tappa för mycket markkänning med att säga att mitt intresse av det assyriska riket hade rent arbetsmässiga orsaker. Det verkade inte som du hade uppfattade vad jag sa utan utbrast i "Ja, precis! Exakt!!" Jag följde upp med att fråga om du hade sett de senaste dagarnas filmer om den tragiska förstörelsen av ovärderliga kulturminnen i Syrien och Irak, men du verkade inte ta notis om detta utan tystnat i din egen tankesfär. Jag kunde inte stanna någon längre stund och hade varit tvungen att lämna det lätt kvalmiga antikvariatet för jobb som väntade där hemma. Innan jag gick erbjöd du mig att få låna boken efter själv att ha läst den. Jag tackade för ditt generösa erbjudande, men sa att tiden var knapp för det arbete som låg framför mig och att jag skulle nog kunna hitta något ekvivalent i bokväg. När jag kom ut i regnet igen tänkte jag att det var nog tur att vi inte öppnade för en möjlighet till bokutbyte just nu, det var förenat med ett visst mått av socialt engagemang som jag inte kände mig beredd på för tillfället.

Det var inte svårt att förstå hur du kände till mitt mobilnummer. George hade skrivit upp detta på en post-it-lapp och fäst denna på sin disk i händelse om han skulle få in något av intresse för mitt uppdrag. Abonnemanget var knutet till arbetet och inte registrerat till mig som privatperson. Jag hade tidigare utifrån mitt arbete upplevt hur oannonserade besök kunde utveckla sig, så jag var tacksam att min adress var anonym.

Men jag hade - något förvånande för mig själv - genom våra digitalt nokturna tankeutbyten under året som gått utvecklat en omtanke för dig på något sätt. Eller den hade utvecklats av sig själv, kunde man kanske säga. Det fanns något hos dig som kändes sympatiskt men som jag inte kunde sätt fingret på. Du gav ett vilset intryck, men hade ändå en ovanlig självsäkerhet på antikvarietet. Hade du kanske varit drabbad av någon psykisk kollaps på något sätt, och tagit dig - åtminstone delvis - tillbaka?

Kanske var det din lidelse för det irrationella förhållandet till gamla utdöda gudar och gudinnor som lyste i dina ögon den där eftermiddagen på antikvariatet som lockade? Men det skrämde mig också - inte det irrationella i sig, utan jag kände mig mer som om jag hade hamnat i en bekant del av min bostad i en dröm, där omgivningen och tingen delvis var annorlunda. Jag hade stött på något som jag inte kunde reda ut, och det gjorde mig som så många gånger tidigare osäker och tillbakadragen tills jag kunde få grepp om vad det rörde sig om. Trots allt tvivel och alla frågor ville jag utveckla vår bekantskap, fast tills vidare på en armlängds avstånd. 

Den där kvällen strax innan jul ett år senare pep på kort tid fyra sms, det ena lika obegripligt som det andra. Inga ord gick skönja. Det var en samling till synes slumpartade bokstäver, dock med mellanslag. Just mellanslagen gav ett märkligt intryck eftersom de kom regelbundet efter var tredje bokstav följt av sju bokstäver med en punkt i ett mönster om fyra upprepningar. Jag drog mig oftast för att ringa upp. Samtalen var alltid engagerande på något sätt, men hade tendensen att utveckla sig bortom rimliga spekulativa gränser om mångudinnor och annat som jag hade svårt att hänga med i, och det gjorde mig matt. Men denna gång fanns det inget val, något var uppenbart inte som det borde vara.

Det var med många blandade känslor jag for iväg. Ett år hade gått. Vi hade haft kontakt via telefon, men inte setts i verkligheten sedan mötet på Georges antikvariat. Hade du förändrats utseendemässigt? Skulle vi känna igen varandra, eller skulle våra genom tiden uppbyggda föreställningar av varandra överskugga den korta stundens intryck bland böckerna för ett år sedan?

När jag kom till din lägenhet var dörren öppen lite på glänt. Jag ropade in men det kom inget svar. Jag tryckte lätt mot dörren men något tog emot på andra sidan. En ilning for genom mig. Kunde du ligga avsvimmad mot dörren? Jag tryckte mot dörren igen, denna gång med hela min kroppstyngd. Med ett tungt skrapande ljud mot hallparketten fick jag upp en så pass stor glipa att jag kunde lirka mig in. Det som hade tagit emot var en trafikskylt med betongfot, en riktig trafikskylt, ”Varning för vilt” med sin karaktäristiska rådjurssiluett på språng. Jag blev naturligtvis helt förbluffad över denna attiralj i detta sammanhang och kände mig inte mindre orolig för vad som kunde vänta när jag kom längre in i lägenheten. Jag ropade igen, men det var bara tyst där inne. Till vänster var ett litet kök som såg välskött ut, ingen skitig disk, köksbordet var rent med ett kryddställ i mitten. Rakt fram låg ett vardagsrum dit jag först gick. Du var inte heller där och inget syntes som om något märkvärdigt skulle kunna ha hänt. Det var sparsamt möblerat och såg ut att vara ganska nystädat. Jag gick tillbaka i den lilla hallen till en stängd dörr till det som måste vara sovrummet med en snabbt växande klump i magen. Jag la örat emot den och tyckte mig höra något krafsande ljud. Med en försiktig rörelse förde jag ner handtaget och öppnade dörren. Jag hajade till. På golvet satt ett litet barn på två-tre år, hållandes i ena benet till sängen och tittade upp lika förvånat på mig. Det frusna ögonblicket avbröts snart av det krafsande ljudet och barnet släppte blicken på mig och såg oroligt mot ena hörnet av rummet. Där rörde sig en halvstor sköldpadda i en oväntat snabb rörelse mot barnet som började krypa mot andra hörnet. Barnet gnällde lite och såg oroligt ut där det kröp iväg för att komma undan sköldpaddan. Jag gick in och lyfte upp det förskrämda barnet i sängen och såg när jag satte ner det att det fanns röda märken på benen och händerna. Det såg ut som bitmärken. Jag tittade ner på sköldpaddan som just bet tag i min ena sko. När jag tog tag i dess sköld och lyfte upp den stirrade den med sur blick på mig, oförmögen att kunna bitas längre. Jag gick in i badrummet mittemot och la den i badkaret.

Hela det bisarra händelseförloppet den senaste timmen hade nu hunnit ifatt mig och jag kände mig skakig. Jag gick ut i hallen och försökte samla tankarna och komma fram till vad jag skulle göra. Klockan var över ett på natten, och att ringa på någon granne kändes inte lockande en måndagsnatt, så jag beslutade mig för att ringa polisen. Jag berättade sakligt om det som jag upplevt och de sa att en patrull skulle snart vara på plats. De frågade om jag kunde ha någon aning om var du kunde vara, vilket jag svarade nekande på. Medan de frågade om andra saker, som namn och adresser, gick jag tillbaka till vägskylten för att flytta den så att polisen kunde komma in. Då upptäckte jag på baksidan något skrivit av en svart spritpenna, vilket jag inte berättade för polisen i telefonen. När jag tittade närmre på det såg jag att det var x- och y-koordinater, en upptäck som jag av någon outgrundlig anledning ville behålla för mig själv. Min oro för dig kom tillbaka med större intensitet nu, och jag sa till polisen att jag ville ge mig ut att leta efter dig, vilket de inte tyckte jag skulle göra, utan istället invänta dem på plats och låta dem sköta resten. Men något sa mig att jag måste ut och göra vad jag kunde för att ta reda på vad som skett, och min enda ledtråd och fåfänga hopp var koordinaterna på skylten. Jag avslutade samtalet med polisen genom att försäkra att barnet var tryggt, att jag skulle stänga dörren efter mig och att inget skulle kunna hända i det tysta huset innan de strax kom hit.

På väg ner i trappan knappade jag in koordinaterna i min mobiltelefons gps-tjänst. Kartan som kom upp visade en plats mitt inne i ett skogsområde utanför staden. Väl i bilen lät jag gps-rösten sköta ledningen för färden som i den nattglesa trafiken tog mig ganska smidigt ut ur staden, vilken jag lämnade med några rödljuskörningar bakom mig. När landsvägen tog över ökade jag farten och passerade i ett landskap som förutom en del upplysta fönster bland glest utspridda gårdar var beckmörkt. Tiden flöt ihop och med helljuset och gps-rösten som enda ledsagare i natten nådde jag fram till utkanten av skogen där träden tätnade runt om mig med bilens hastighet. Instruktionerna påbjöd så småningom en vänstersväng ner på en mindre grusväg. Väl på denna var det bara att följa rakt fram tills jag efter en stunds färd kom fram till en stor vändplats i vad som såg ut att vara ett grustag. Jag stannade bilen men lät helljuset vara på och riktat mot det håll som gps:en angav, steg ur och började vad som skulle visa sig vara en mödosam och lång vandring i det täta skogsmörkret. Jag hade en liten ficklampa i bilen som jag tog med mig, men dess batterier hade tagit stryk av många nätters kyla och dog långsamt bort, och efter en halvtimme hade jag bara min mobilskärm som lyste i mörkret. Efter ytterligare en tids snubblande bland trädrötter och stenar dök ett kryss upp i högra hörnet på mobilskärmen. Det var koordinaternas målpunkt om 200 hundra meter. Just då bröt månen genom molntäcket för första gången och det blev lite lättare att se omgivningen. Gps-riktningen ledde uppåt, mot vad som såg ut att vara en stor kulle. Jag var redan trött av vandringen och sista biten upp för kullen gjorde mig helt utmattad. På toppen stod något som jag snart igenkände. Det var en trafikskylt, men denna gång med en rombformad skylt. När jag nådde tillräckligt nära såg jag det gula tecknet för ”Huvudled” lysa i månskenet. Och vid dess betongfot satt du. Jag var alldeles för trött och omtumlad för fråga hur allt hängde ihop. Det enda jag förmådde var att falla ner och hålla om dig så hårt jag kunde.”Jag fann dig! Jag fann dig!”

Tröttheten blandat med lättnaden gjorde att vi nog tappade tidsbegreppet där på den månbelysta kullen. Efter ett tag hörde vi hundskall och steg i terrängen nedanför. Men vi brydde oss inte så mycket om detta. Stegen närmade sig, hunden tystnade och vi såg en ficklampskägla flackande ta sig uppåt. ”Vi fann er! Tack gode gud för det! Ni verkar välbehållna också!” Jag tittade upp och såg två poliser och två sjukvårdare. ”För säkerhets skull måste vi be er identifiera er. Har ni någon form av legitimation?” Jag tog ut min plånbok ur innerfickan av överrocken och plockade ut körkortet som jag gav till den ena polisen. Medan jag återgick till att tyst hålla om dig lyste polisen med ficklampan på mitt körkort. ”Det här kan inte vara ditt. Det är ditt foto, men det står hennes namn på det.” Jag trodde jag hade hört fel och frågade vad han menade. ”Det är ditt foto men det står hennes namn på körkortet”, upprepade polisen. ”Nonsens! Får jag se på det.” Polisen räckte tillbaka det och lyste med sin ficklampa på körkortet. Jag tittade noga på det och förstod inte vad han menade. Men sedan gick det upp för mig att de måste ha sett på fel sida om körkortet. ”Ni har sett på fel sida. Vänd på det.” Polisen tog det igen och vände på det. ”Men det här är ju hennes foto, men med ditt namn. Vem är ni egentligen?” Jag vände mig förvånat mot polisen som lyste med sin ficklampa rakt i mitt ansikte. ”Vad är det ni säger? Vad menar ni? Kan ni inte se - vi har ju hittat tillbaka!?”

- Admir? Admir? Var har du resten av kortleken? Vi måste åka tillbaka snart.
- Hittar du inte den? Kan han ha tappat den på vägen hit?
- Nä, det skulle vi nog ha märkt. Det är bara ett kort, hjärter dam. Oj, nu tappade du det!
- Ops, det blåser iväg! Jag tar det. Här!
- Kolla. Han har skrivit fullt med arabiska ord på baksidan igen.
- Det där är inte arabiska. Det ser ut som någon slags kilskrift. Kolla de avlånga triangelmönstren.
- Ja, vad vet jag? Det är nog säkrast att han får ha det med sig hem i alla fall. Här Admir. Håll fast i ditt kort nu. Oj, nu tappade du det igen!
- Tur man är snabbfotad. Ops, det blev visst ett skoavtryck. Sorry Admir. Ska torka av det.
- Nej, bli inte ledsen nu Admir. Vi ska torka av det så det blir som nytt igen. Ska du inte dricka upp ditt kaffe innan vi går?
- Vi får leta upp de andra. Ta på dig dina solglasögon, Admir. Det är snart dags att åka hem.

På andra sidan gatan utanför de stora skyltfönstren sitter en äldre man av Mellanösternutseende i en tunn ljusblå sommarjacka vid ett kafébord och stirrar på mig. Det har han gjort ganska länge nu. Om vi inte känner varandra är han direkt oförskämd i sitt skamlösa stirrande. Är det så att vi känner varandra så kunde han faktiskt gett sig till känna på något sätt. Snett bakom honom står en yngre man som talar till honom och håller honom lätt om axlarna. Framför honom sitter en medelålders kvinna på huk och verkar ge något till honom. Hon ser snäll ut och pratar också med honom. Jag kan inte höra vad de säger. På den smala gatan passerar för många bilar för att jag ska kunna uppfatta några ord. Men det är uppenbart att han har människor runt om sig som bryr sig om honom, kanske älskar honom. Fast han har satt på sig sina solglasögon kan han inte dölja att han fortsätter att stirra på mig. Råstirrar. Vad vill han mig?

Men jag har inte tid att ta reda på det nu. Jag känner din arm mjukt på mina axlar. Det är dags att åka hem.