Vi satt i en cirkel. Sju personer som hukade på knä. Vi skulle dö, fick vi veta. Maestro i mitten hade förberett med knivarna. De rakbladsvassa, långa med rejäla skaft som gav honom ett fast grepp. Han dolde dem under mantlarna. De han hade på sig i tunna lager ovanpå varandra. En svart, en röd och en vit om varandra. Hans svarta skägg nådde ner till bröstet. Blicken vände han neråt, inåt. Någon av oss nickade sarkastiskt, som om vi inte skulle kunna klara oss från det här? Hur svårt kunde det vara?

Så satte han igång. Han sjönk inåt med överkroppen och svepte med armarna framför sig. Sen rörde han sig runt, runt. Först med armarna tryckta in mot kroppen, sen med korta svepande utfall mot kanterna. Han reste sig från marken och sjönk om vartannat. Han såg på oss med sina korpögon när han passerade oss. Han sträckte sig längre och längre ut mot periferin och kom allt närmare. Luften fylldes av en intensitet, närmast elektrisk. Rakbladsknivarna glimmade när de passerade med korta, intensiva ljussken. Han korsade armarna och förde dem åt sidorna medan han rörde sig i cirklar framför oss.

Så föll den första mannen till marken. Blodet pulserade ur halsen och från magen. Han förde händerna mot halsen, han grimaserade och rullade åt sidan.

Vid nästa vända attackerades en av de mer härdade männen. Ett graciöst svep, Maestros fötter rörde sig lätt, armarna i en korsande rörelse och buken öppnade sig. Sammanbiten var mannen medan hans innandöme blottades. Han höll ihop magen med händerna. Så skars han över underarmarna, överarmarna och bröstkorgen rispades med breda skärsår. Halsen öppnades och han lyfte andra handen för att hålla emot även där. Då sprack han upp i buken och hans inre rann ut. Han var sammanbiten in i det sista. Han föll ihop i en hög och ögonen rullade runt och visade vitorna.

Sen var det Alfas tur. Han skulle aldrig ge vika, hade han sagt till mig innan. Han fick hugg efter hugg. Men han hade varit med förut och hade strategierna klara för sig. Han hade också tyger svepta omkring sig som han skylde sig i. Maestro svepte en vända och tog sig längre och längre ut mot kanterna och arean för hans träffyta växte. Det var som om Alfa hade en kropp där inne som han flyttade åt sidan, utan att det syntes utanpå. Han rörde sig åt ett håll, men gav sken av att röra sig åt ett annat. När knivarna kom, vek han undan och parerade attack efter attack.

Maestro rörde sig snabbare. Han cirkulerade och svepte med armarna. Fötterna rörde sig i en intensiv dans. Det var en rörelse han bemästrade. Han lyfte blicken och för varje varv såg han intensivt på Alfa. Dammet steg från marken och nådde honom till knähöjd. Till och från hördes även ett brummande ljud i låga frekvenser. Först tänkte jag inte så mycket på det, sen fick jag för mig att det var ett flygplan som närmade sig. Men i den stigande intensiteten i dansen framför mig förstod jag att det var Maestros andning medan han rörde sig.

Till slut stannade Maestro. Han ställde sig och stirrade på Alfa. Han glodde med sina röda, glödande ögon. Alfa vek inte undan med blicken. I en annan situation, tänkte jag, med omvända roller hade förhållandet kunnat vara det omvända. Med Maestro på knä och Alfa framför honom. Men nu stod Maestro där och stirrade intensivt. Alfa såg tillbaka och huden i hans ansikte blev mörkare. Till en början blev huden röd, svettig och pärlor brast ut i pannan och rann ner i ansiktet. Sen blev han mörkare, mörkt brun. Kinderna svartnade. Läpparna smalnade och stramade åt vid käkarna. De drogs inåt, upp över tandköttet och tänderna blottades i ett grin. Huden spändes hårdare över skallbenet och det luktade bränt. Hans högra öga svällde upp. Det blev stort och stirrade rakt fram för att till sist spricka och rinna ut över kinden i en obestämd sörja. Alfa satt ändå kvar, rak i ryggen. Men nu hade han bara ett öga att lokalisera sig med.

Maestro återupptog sina svepande och cirkulära rörelser. Den här gången blev det svårare för Alfa att läsa av Maestros attacker och bedöma avstånd. Vid nästa attack träffades han i magen, sedan i bröstet, i halsen och han sjönk till marken. Maestro fortsatte med samma intensitet tills Alfa låg kvar i en hög på marken. Maestro stannade och förde tygerna åt sidan och förde fram sitt kön och lät urinet stänka över honom.

Efter det visste jag att det var min tur. Det var outtalat och jag skulle inte komma undan. Samtidigt var det på sätt och vis efterlängtat. Att betrakta de andra männens öde var outhärdligt. Om det ändå var oundvikligt, så var det lika bra att få det gjort. Jag avskydde redan det som var på väg att hända, samtidigt som det var befriande.

Maestro gick tillbaka till mitten. Han sjönk ihop i en sittande position. Han andades lugnt. Han vände blicken ner mot marken och skylde ansiktet under sina tyger. Sen hävde han fram bröstkorgen och lyfte upp hakan. Blicken riktade han mot mig, samtidigt som det hördes ett gutturalt grymtande. Han ställde sig på ena knät och hävde sig upp. Han började göra sina cirkulära rörelser med korta utfall. Blicken, när han passerade, svart och outhärdlig.

Då var det som om allt rämnade. Marken öppnade upp sig under mina fötter och jag föll handlöst. Jag tappade andan när jag rasade ner från bergsmassivet. Det var som en lavin där marken gav vika och jag föll viktlöst neråt genom rymderna. Jag vände mig om i fallet och såg honom. En svart skugga var han som syntes och närmade sig på avstånd. En svart skugga var han. En torped som rörde sig genom luften. Jag visste att jag skulle dö. Jag hade klarat mig länge, men nu var det dags.

Jag öppnade munnen och gapade för full hals. Det brast i käkarna och det var som om bröstet öppnade sig och var vidöppen för vad som än var på väg att hända. Skuggan närmade sig och jag fortsatte att falla handlöst. Konfrontationen var oundviklig. Jag skrek. Jag grät. Jag var lycklig. Förkrossad. Jag ville leva. Jag ville dö.

Han närmade sig och konfrontationen kom underifrån, snett från sidan. Han gled in under mig och greppade tag runt midjan. Det var ett fast grepp och jag satt fast i ett skruvstäd. Han drog mig ner längre och längre ner i djupet. Sen vände han uppåt igen och sköt fart. Då var det som om det sprack upp och himlarna krackelerade. Det var ett outhärdligt vitt ljus. Jag visste inte om jag var levande eller död. Men jag visste att nu hade det hänt. Nu fanns det ingen återvändo.