När jag var tonåring så kände jag skuld för min existens.
Min rätt att andas var tveksamt för jag borde varit osynlig. Men jag tog plats, alldeles för mycket plats. Väggarna var tunna och hennes ord ekade i mina öron fast dem aldrig skulle nå mig.
Hennes tårar sipprade genom nyckelhålen och hennes utandning doftade pilsner och cigaretter.
Denna gången var orsaken till tårarna att vi ”barn” hade blivit stora. Brorsan hade lämnat boet redan när han var sexton och då föll det på min lott att förbli barnet så länge som möjligt.
Uppgiften som jag inte kunde lyckas med för jag kunde inte vinna kampen mot tiden,
jag blev äldre varje dag i vilket fall som helst.
Så nu var jag tvungen att komma med ett nytt plan.

Plan ett - hade jag redan satt igång för ett år tidigare. Det var någon gång under vårterminen i klass sex som jag hade börjat få hårväxt i mina intima delar av kroppen. Jag kände mig äcklad redan då, minns att min faster hade provat samtala med mig om att jag snart skulle bli tonåring.
Bara ordet pubertet lät som ett snuskord. Jag ville inte ha något med sådan snusk att göra med. Samtalet var pinsamt och jag ville verkligen inte delta i det.
(Dessutom var jag släktens yngsta barn - så jag hade väl medfödd krav på mig att aldrig växa upp)
Hårväxten fixade jag med min pappas rakblad - det hände ibland att jag inte hade så stadiga händer, och det var ju inte så kul.
Steg två av att inte bli vuxen kom då när jag faktiskt fick min menstruation, frustation är nog sannare orden för det eländet.
Jag hade ingen aning om hur jag skulle fixa till det med kladdet utan att någon skulle märka. Hälften av perioden fixade jag med hemmagjorda toalettpappersbinder.
Jag blev dessutom en återkommande besökare hos skolsystern, hon delade ut bindor till oss som hade glömt menskydd hemma. Hon kom aldrig på att ställa frågan varför jag inte hade några skydd med mig själv.
Fas tre i eländet var när jag började stjäla bindor från min mamma. Jag smög in i hennes skåp och tog en i taget.
Jag hade konstant dåligt samvete - jag var mycket men jag var ursel på att ljuga och stjäla. Till slut insåg jag faktiskt att jag måste börja köpa mina egna bindor. Det slukade upp en stor del av min lilla månadspeng - men då slapp jag åtminstone att vara skurk.

Men skuld och skam att blivit stor - tog inte slut. Jag vaknade då och då av dem där samtalen mitt i natten - mellan min mamma och pappa. En gång hörde jag att hon undrade över hur det hade försvunnit pengar från hennes börs. Hon sa ordet ”mycket märkligt” så många gånger så att tillslut var min pappa tvungen att slänga orden hon hade väntat ”Du tror väl inte att Pia har tagit dem”... svaret var - nej jag vet inte men det är mycket märkligt! Några pengar hade jag aldrig tagit - var ju tillräckligt dålig tjuv som knappt vågade stjäla några bindor men däremot så hade jag en store bror som prövat på det några gånger. Han lättade nämligen sitt skuldmedvetna hjärta till mig... Men ärligt så tror jag inte att några pengar någonsin försvunnit ur hennes börs överhuvudtaget - för det hörde till hennes masterplan som ni kommer så småningom kunna ta del av här framöver. Efter den där nattliga samtalet då jag hörde hur min mamma var ledsen över att vi ”barn hade blivit stora” kom jag på mitt ultimata plan - att få min mamma att sluta vara ledsen - för det finns inget som gör så ont i en än att hon är ledsen för att jag blir något som jag inte kan styra över -och i mitt fall var det att bli ”stor”. Jag kom på att hon istället skulle kunna hata mig, för då skulle hon inte behöva vara ledsen något mera.Det var verkligen tragiskt att jag tänkte så - för min plan fungerade.
Den fungerade så bra att det var inte bara hon som hatade mig utan hälften av min släkt tyckte att jag var odräglig - inklusive alla min mors vänner. När jag tänker tillbaka, så kommer dessa känslorna ikapp mig igen, vad som hände när jag klev tillexempel in i rummet... då tystnade alla och jag kunde känna en viss spänning i atmosfären.Jag visste att det pratade om mig - fast ingen sa ett ljud.

En dag fick jag bekräftelse för mina misstankar. Det var min kusin - som var som en syster till mig och berättade att min bror hade ställt frågor till henne om mig. Han hade anförtrott till henne att min mamma hade börjat misstro att jag både var lesbisk och att jag även använde droger. Alla tyckte väldigt synd om min mamma. Min kusin tyckte det var rena bullskit. Sanningen om mig var så långt i från lesbisk narkoman. Jag var olyckligt kär i en kille i parallellklassen, så kär att jag inte ens vågade titta på honom utan bad alltid mina vänner att titta om han tittade på mig. Helgerna sov jag över hos mina bästa vänner och pratade om - bland annat om den där kille hade tittat på mig eller ej. Jag ville inte följa med till landstället där mina föräldrar höll hus varenda helg, dem korkade upp flaskorna på fredag kväll - fortsatte festande fram till lördag kväll och låg däckade på söndagar. (Inte så mycket min pappa men mest min mamma)
Jag hade fått nog av att se efter dom. Det var smärtsamt att se hur dem förändrades i takt med alkohol. Deras vänner var inte mycket roligare, och så hade dom också börjat hata mig. Jag var besvärlig - fast räknades inte min flitiga ”städa upp kräk från golvet efter festen” någonsin? Eller dom där frukostar som jag provade väcka min mamma till - varför blev hon aldrig glad?
Ja - och drogerna då... Hur skulle världens blygaste flicka få tag i droger när hon inte ens kunde möta blicken på kille hon var kär i. Och med vilka pengar skulle hon köpa droger - det lilla som blev över efter menskydd var inte direkt rikedom.
Min mästarplan fungerade utmärkt. En smärtsam kamp i min själ - önskade alltid att hon kunde har sett mig och accepterat mig eller åtminstone förlåtit mig att jag blev stor. Som jag ser på saken - har jag i stora delar av mitt liv saknat en mamma. Det är först nu när jag är 45 år som jag äntligen kan säga att vi har en mor/dotter relation. Men - vi pratar fortfarande inte om mens, klimakteriet eller något annat som nuddar min sexualitet. Det var rätt pinsamt när jag blev gravid och kanske ännu värre att jag blev det så många gånger. Men barnbarnen tyckte hon ju om - och tack och lov... Dom fick bli stora!