Även om jag inte håller med honom, så djupt långt ner...
Så finns ärren djupt nere i min kropp.
Sen ja var liten, ja sen ja va liten så visste ja att djupt inom mig, lever en annan, där äter en annan, ja där bor det en annan man. Så fort jag inte lyder hans ord, så bryter han ner mig konstant, allt jag hoppas på är att jag får en ny chans.
Men han vägrar att ge mig en ärlig chans!!

Ett riktigt fulspel, fulare än filmning i en sport.
Där en spelare lägger sig ner å hoppas domaren inte ser.

I mitt fall är det tyvärr domaren som kisar med ögonen när jag fälls framför mål. Han räcker sin hand åt andra sidan. En penning här å där är det ända som behövs för att göra honom nöjd, visst är det ett fulspel alltid, men det bryr sig inte motståndarlaget eller deras fans om... huvudsaken dem vinner. Dessutom när jag gör mål så dömmar han genast bort det, eftersom mina skor var oknutna. Han hittar alltid en anledning för att mina mål inte ska räknas.
Även om han inte är mutad så dömmar han aldrig ett gilltig mål.

Det är som om det är 10 utespelare i en fotbollsmatch mot en enda målvakt som till och med har bakbundna ben. Målvakten vägrar att ge upp. Dem skjuter mål på mål. Han lyckas rädda ett skott av 87. Det är en ren bragd.

Jag går ner på mina knän, erbjuder honom allt vad jag har. Ändå så vägrar han att ge mig en chans!
Ja han vägrar att ge mig en ärlig chans!
Frustrationen inombords kan ej beskivas i några ord, man bara gråter djupt inombords, tills inälvorna fått nog.

Man tappar greppet om sitt liv, har ingenstans att ta vägen, inget så kallat hem. Ingen kärlek finns kvar inom mig, Kärleken har gått å gömt sig i rädsla för honom... den har gått sin väg i rädsla för att höra mitt namn.. den har gått sin väg och lämnat mig här ensam. Mitt namn sakta tinar bort precis som på våren då isen sakta smälter, det är en lång process.
Hur i ärlighetens namn ska jag då ha en chans? Då jag är dömd på förhand att misslyckas, med alla röster emot mig.

Hoppet försvinner samtidigt som döden har börjat tala till mig, han nämner mig vid namn. Jag håller för mina öron och blundar och låtsats som om han inte finns.

Men han pratar högre och högre för varje dag som går. Nu är det nästan som om han stod alldeles bredvid mig.

Jag samlar mid mod och andas lugnt och kisar lite smått. Jag möter en fruktansvärd syn.
Där står han, ja han som alltid plågat mitt inre. Ja han står där brevid Hades med sitt pekfinger riktat mot mig.