I min barndom när jag gick i småskolan fick vi sånglektioner av en äldre lärare som var liksom huvudlärare i skolan.

Ofta fick vi sjunga den vackra svenska folkvisan "Kristallen den fina". Jag har senare förstått att det var något freudianskt över hans val av repetoar. Han hade haft ett hemligt förhållande med en ogift kvinnlig lärare i skolan. Detta fick nu sitt uttryck i vår sång. Man kan tycka att det låg något rörande i detta. Rörande var det också att man var så ung och oskuldsfull så att man inte visste innebörden av ordet "älskogsblomma". I min tolkning blev texten till "min vän och en skogsblomma"!

-"När oskulden och friden tätt följde i våra spår".