jag var borta
navelklippt navelamputerad
från den livmoder jag brukade luta mig mot,
försvinna in i
denna trygga plats
där jag kunde inta fosterställning
tills världen utanför slutade
röra sig så fort
och i fel riktning

jag skar väl
egentligen av navelsträngen själv
när rädslan för att stanna kvar där jag bara hade
mig själv
blev för stor

jag som var så modig,
en gång,
blev för feg för att möta
mig
och med det började orden
rinna ur mig
det var som om
de bildade en pöl på golvet
och jag spolade ner den
och med orden
försvann ambitionen
jag som skulle bli
bäst,
jag slutade försöka

så jag föder om mig själv
utvecklar nya väggar av gamla material
bygger upp en ny livmoder
längre upp i bröstkorgen
placerar ett hjärta
bredvid mitt namn
för att alltid komma ihåg att
allt jag vill ska växa
ska planteras
där,
bredvid roten