inatt,
med mig
jag är inte ensam

han som brukar
hålla mitt hjärta
sover
och jag låter honom,
jag är inte ensam inatt

jag har
kritiken, min egen,
sittande som
en hackspett på axeln
och jag har
sorgen
en trång grådisig gas
redo att kväva mig

ångesten lurar omkring,
den smyger runt mina fötter
men jag släpper inte in den

jag slutade på tabletterna
nyligen
av ingen anledning alls
jag borde ha dem nu,
kan man tänka,
nu i tider av kollaps

men nätterna
på hans axel
som världens lyckligaste
började vara lite mer
fel
än rätt
jag var så duktig på att välja
att inte känna någonting,
det blev en del av mig
och lycka hos honom
fick en fadd eftersmak

han sover,
han är sjuk och jag älskar honom
jag älskar honom
men det går att gå sönder
trots att man älskar någon,
det trodde jag inte förut

jag är naiv nog att tro att mina tankar är
läsbara,
läsvärda,
uppskattade
- ?
så jag publicerar,
väntar
hybrisen hög idag, hah
hackspetten skrattar.
Och jag lyssnar

för mina egna röster har tystnat


Sorgen är mer subtil,
smyger sig in via ögonlocken
ner i halsen,
förbi lungorna
- tar ett hårt tag
en näve full av mina känslor
och kramar till

han brukar hjälpa mig att andas
men han sover
och jag låter honom
och jag brukade ha tabletter
för att slippa känna
men jag har slutat med dem
och nu
är jag uppe på nätterna igen
och jag är inte ensam,
jag är kvävd och dissekerad
men jag äger mina känslor
jag äger mina reaktioner
och jag
flippar inte ut
mer än ibland,
jag kommer alltid tillbaka

så man kan
älska någon
och ändå
gå sönder
man kan älska någon
som har försvunnit och man kan
sitta uppe på nätterna
med sorgen och
ångesten men man kan
ha dem på axlarna
utan att de bygger bo
utan att de äter upp en
för
jag äger mina känslor
genom att skriva om dem

och sorgen
och
självkritiken
flyter undan
lägger sig i hörnen
låter mig sova

de vet att jag kommer tillbaka,
jag vet att de kommer tillbaka

bara mindre

nästa gång