Det ska inte vara flyktigt.
Det är inget man ska ta lätt på.
Det ska vara rätt, kännas rätt.
Inte som ett tungt moln över ansiktet när man vaknar.
Dagen efter ska inte bestå av ångest och veckan efter ska inte läggas på tankar om det var rätt gjort.
Det ska vara som friheten.
Veckans okoncentration ska inte bero på äckelkänslor över en själv och ens beteende.
Kärlek ska inte vara över en natt.
Den ska inte vara flyktig.
Den ska fylla din kropp och själ till bredden.
Sprudla och bubbla över.
Men jag gör inte så.
Jag bjuder ut min kropp för en natts bekräftelse.
Byter bort en bit av mig själv som bot mot ensamheten.
För kärleken finns inte.
Den kommer inte på besök som en objuden gäst, när man minst anar det.
Det är bara i fantasin.
Den hoppar över mitt hus, mitt hem, mig.
Framför mig, en livstid i ensamhet.
Så jag fortsätter att söka kärlek för en natt.
Fortsätter att intala mig själv att det är okej.
Okej, att vika ut min själv framför er, som trampar på den varje gång ni följer med mig hem.
Varje gång ni tar i mig, kysser min kropp.
Berättar att jag är fin.
Men när det ljusnar utbyts inte längre några fraser.
En väntan på att åter bli ensam.
Till nästa helg, då ni fyller tomheten igen.