Sitter på sängkanten, i sitt gamla flickrum.
Ser förändringen som skett under 24 år.
Om dessa väggar kunde tala, tänk vilken historia de hade kunnat berätta.
De hade kunnat tala om evig lek hos ett barn, en säng fylld av mjukisdjur, så många att att flickan knappt själv fick plats.
Om läxor som skulle göras, till en början roliga, en slags stolthet som endast en 7-åring kan uppvisa efter att ha lärt sig stava till cykel. Ett för övrigt väldigt svårt ord.
Barbieskor som fastnade i den gamla heltäckningsmattan och legobitar som dammsugits upp.
För att sedan bytas ut till parfym, planscher, smink och behåar. Skolkataloger med hjärtan runt de killar som ansågs snygga.
För att sedan träda in i puberteten och en helt ny världssyn började ta form. Tankar man inte förstod och inte vågade berätta om. Så de fick ta en annan väg ut, självplågare.
Eller som dåtidens skolsköterskor, kuratorer och ett flertal lärare skulle kalla:
"ett typiskt tonårsbeteende"
"Uppmärksamhetsbeteende"
Hon var 12 år, och första ångestepisoden började. Ingen att prata med om det, för det var ju bara en tonårsfas, eller hur? Det skulle väl gå över?
Ett rum vars golv bär osynliga spår av blod och tårar.
Väggarna kan berätta om det hjärtskärande skriket vid ett livsavgörande telefonsamtal, en förberedelse inför det liv som höll på att skapas, den framtid som började ta form.
De kunder berätta om dödsångesten och sorgen som så många gånger har yttrats, i form av tysta rop.
Om hur planscherna byttes ut till dikter, egenskrivna och andras, om döden och mörker.
De kan berätta om de otaliga gånger ett leende har spridits på läpparna vid tankar på en älskades kyss, om tårar för ett avslut, om en oskuld som togs och nätter av alkohol och annat.
De kan berätta om hur flickan blev kvinna. Om hur många gånger hemmet har lämnats för att enbart markeras som en hemkomst igen, för att väggarna var tryggheten.
Rummet överlämnades till en annan flicka. Fylldes återigen av en tonårings humör. Och de tog tacksamt emot det, ty de fanns där för att trösta. Inom dessa väggar kunde inget ta sig ut. Allt var en tonårsflickas hemligheter.

Och tonårsflickan som blev kvinna, hon återvände. Och tyr sig än idag till de trygga väggarna, gråtande och skrikande, för trots en utseendemässig förändring är de alltid desamma.
För de har likt tonårsflickorna upplevt allt, och tar fortfarande hand om de brutna själar som passerar dess väg.

Ta hand om oss, låt oss få vara ifred. Ta hand om de som kvinnan älskar, låt de få vara hos er.

Ta hand om hemligheterna som yttras, låt dom försvinna in i väggar av trä.