Den försvinner aldrig.
Gömmer sig bara under ytan.
Väntande.
När du minst behöver det, styr den din vardag.
Tar besluten åt dig.
Tar över ditt liv.
Tar över tankeverksamheten helt.
Får dig att bli orörlig.
Stirrandes på armarna, en tyst önskan om att få släppa ut den, från din kropp.
Du vet att det går.
Du vet att du kan.
Den behöver bara föra dig lite närmre kanten, över gränsen.
Där du själv inte bestämmer.