Att hemligheten blir min egen, har jag alltid vetat.
Ej ett ord ska komma över mina läppar.
För att skona dig, om tankarna som tar över min själ.
Äter upp den, tuggar som om den var av kött och blod.
För friheten, även om den är falsk, ska vara vårt enda hopp.
För dig, jag låser in min avgrund, där den ej kan bli funnen.
Till en plats som det tar tusen år att nå.
En väg belagd med glas och eld och is.
Tills på min dödsbädd.
Din hand skall jag fatta, smeka den mjukt.
Berätta, avslöja, bekänna.
Men inte av ondo, utan som tack.
För att du höll mig vid liv, trots att jag dog.