dom som bara hört mig andas i några timmar, sett mig utan solens ljus
vet att jag inte kan stanna, släpper mig ut som en fågel ur en bur
för även om jag glömmer det så fort ett par ögon ser på mig,
så minns ni att jag förvandlas när natten blir till morgon
till ett monster som inte går att komma ifrån

ni vet att jag behöver någon som stänger dörren för min egen skull
ni som kysst mig på baba sonic när jag varit alldeles nära tårar och fingrat på mina läppar när man är för trött för att sova
kan mig mycket bättre än de skolkorridorer som sett mig alla tidiga morgnar och bussar jag speglat mig i på vägen hem, bättre än vardagsvänner som lovar

ni känner mig bäst, så säg mig
vart ska jag nu?