Det är den plötsliga rörelsen av tankar. Den förs fram över dig, som ett godståg som spårat ur. Du vandrar över torget som du har vandrat över så många gånger tidigare och tänker samma tankar du alltid tänker. Musiken som fyller dina öron tvingar bort ljudet från den trista vardagen som du är en aktiv deltagare i. Låtarna följer varandra medan dina ben bär dig över den gråa, slitna marken som markerar gränsen mellan bussarnas sista döende suckar innan dom parkerar och din egen fantasivärld som målas upp av vad det än är för låt som spelas för dig nu. Folket som går över torget är en metafor för hela staden. Knarkare, höga på amfetamin, heroin eller vad dom än kommit över. Ungdomar som desperat klänger sig fast vid det mode som säsongen har infört och den attityd som samhället tvingar på dom. Vuxna människor och sådana som tror dom är vuxna som skyndar för att hinna med den buss som kan föra dom ifrån den vardag som torget är. Tiggarna går sina rundor, skiftar ansiktsuttryck för varje människa som dom skall sträcka fram den öppna handen till och fråga om pengar. Alla där befinner sig i ett rus av självförtroende, det må vara nedbrytande eller upplyftande, men ett rus är det. Unga tjejer springer till bussarna i alldeles för höga klackar, dom stapplar fram som nyfödda kalvar. Du ser, analyserar och bryter ner till allra minsta beståndsdel. Musiken skiftar medan den mulna himlen öppnar sig och börjar skölja smutsen från marken. Du stannar upp för att se när din buss skall föra dig ifrån denna plats. Välkommen till Värnhem, och adjö till Värnhem.