Jag tycker inte synd om dig,
din gråtrunkande martyr,
du är självisk och navelskådande.

Värst av allt är att du vet om det själv.
Ändå vältrar du dig i din påhittade olycka.
Är du döende kanske? Är du på svältgränsen eller
är du trasig på något vis? Blöder du kanske?
Har du ont någonstans eller är du fattig och hjälplös?
Är du ensam? Är du ens ensam?

Skulle du ha rätt till ditt lidande
bara för att summan av allt lidande är konstant?
Skulle det vara sant att det är så
bara för att ett snille skrev så i ett manus till en film?

Nej förfan, ryck upp dig.
Din olycka är bara din feghet.
Så fort något krävs av dig vill du gömma dig.
Så fort någon ber dig att
visa allt bra du fått, visa upp din lyckliga lott,
vill du gräva ett hål ner till magma och
förenas med de redan döda
och utdöda livsformer som
slukats förut av
lavahav och blivit till fossiler
i bergarter som du aldrig kommer minnas namnet på
hur mycket du än försöker.

Det är inte synd om dig.
Du är lika värdelös som alla andra.
Inget skiljer dig från dem utöver att
du har det bättre än de flesta andra.

Gråtrunka på, ingen kommer hjälpa dig.
Inget kommer hjälpa dig,
värdelösa skit.