Blåpung
känner era ilande blickar,
skär som tryckluft genom väggar av glas.

När han klev upp ur vattnet var fötterna svullna till nära på sin dubbla storlek. De hade fått en vit, svampig känsla över huden och han undrade om de skulle torka och krympa tillbaka? Han reste sig sakta och kände efter ifall fötterna bar. Det gjorde de inte. Hans fötter brast. Som två säckar fyllda med ruttet slaktavfall. Det stänkte uppkäftigt över badkarets utsida som ändå inte blivit städad på länge. Efteråt skulle han kalla detta för "den stora explotionen". Nu började rosavit sörja rinna ut genom benen där benpiporna stack ut. Och sedan havet av blod.

Förräderi. Bedrägeri. Misstänksamhet.
Alla öppna sår är för mig att fylla.
Droppa min saliv i.