Jo, nu kände jag igen det
Jag hade sett det en gång
när jag hade smitit ut
och ingen tänkte på
att någon som jag kunde saknas
att någon som jag
ens kunde gå

Jag trodde att jag hade blivit ett
med det stora intet
där ingen, inte ens gudarna,
kunde finna mig
och att natten var ett evigt rum
gjort för mig att gömma mig i

På den tiden var olivträdet bara
en planta
Det hade en säregen skada på stammen
samt en gren som var vriden
två varv

Nu såg jag det alltså igen
– och tänk, min känsla för mörkret
som en frihetens boning
var kvar!



7/7 2012