skjuter upp i alla vrår
en bismak av salt i lime
växer snett
är aldrig rätt
uppfläkta solar
stickande i finblommornas ögon
de som ädlats av jorden

ovarsamt skändar händer
plockar rötter
de breda varma men samtidigt så sköra
så snabba att förstöra

ingen hör de ihåliga stjälkarna som skriker
som kvider
efter att bli betraktade
upphöjda i glas
omslutna vid klingande porslin
vaggade av melodin runt borden
som rosor
som riktiga rosor

nämnda utan förakt
sedda i all sin förtjusande makt