Han möter henne
mellan gryning och midnatt
hon ett evigt sommarbarn
som aldrig vidrört
mörker

Han virar tunna läppar
runt hennes långa namn
vilar kalla händer
på hennes brända axlar

Hon dricker honom som vatten
dansar i hans ögon
även när han sover
kryper ned under svala lakan
svetsar sig fast under huden och
tappar granatäppelfrön
på golvet

Ett

Två

Tre

Och när en sorglig vinter
drar in över hennes bara fötter
och hon tror hon ska kvävas av hans
isiga andedräkt
ger han henne Kereberos
att värma
fjärma
hjälpa henne andas i hans katakomber

Hon vandrar runt i tomma korridorer
smeks av dödens bleka minut
ser ledsna själar tynga hans smala axlar
och hennes hud värker
blodet pulsar varmt
även där i kylan

De tänder en eld mellan fingertoppar
och revben, överläpp mot underläpp
Hon trodde han var åska
den gråa kraft som klättrar ur ett ösregn
men när han smeker hennes kind
med händer som darrar
är det hon som är stormen

När hennes armar ljusnar nog
att blå ådror träder fram
öppnar han porten, lyfter henne upp för trappen
lämnar över henne i varma armar
han är bunden
att aldrig röra

Hon dricker sig full
på solsken och daggdroppar
bländas av glittret
på vattenytan
men huden värker
bränner
saknar
och hon letar sig ned i svala lakan
innan september
är över



Mamma, jag lovar
vi mår bra nu
när han flätar mina fingrar med sina
saknar jag inte solen.