Komplimangen min pappa oftast gav
Med ett barns blåglansiga ögon
Lättat leende i förbifarten
Var att
"Du är så enkel"

Och jag undrar om det var sedan dess
Som jag antog att det jag var menad att vara
Var just det

Enkel

En krusning på vattnet
En bris
Halvmulen och fingervarm

Men problemet med att vara enkel
Är att det är allt annat än att vara
Och jag var aldrig bra på det
Men jag var bra på att vara utplånad
Urholkad
Urbota utblottad och urvriden

Och det ingen säger till dig
Som ett enkelt barn
Är att du kommer växa upp
Till att bli svår
Snedvriden, som ett felläkt ben
Kantig och knastrig
Ovan vid det som krävs av dig
För att möta havet som nu bor i dig
Åskan som flyttat in i alla hålrum
Blixtarna som hela tiden smiter ut
Bränner ned i platser och personer

Och att allt som stannar enkelt
Är hur enkelt det är
Att rättfärdiga hur enkel du är
Att låta vara