För att ni står ut med mina eländen, som jag skriver om. Och kärleken, den underbara. Och döden, den alltid närvarande.

Tack, till skrivarvänner som lämnar kommentarer och applåderar. Och läsare utanför Poeter.se. Inte vet jag vilka ni är. Men är glad för att ni läser.

Aldrig trodde jag väl att skrivandet skulle bli beroendeframkallande. Men det blev det. Bara synd att jag inte började lite tidigare.

Får man vara lite stolt, över antalet läsningar, utan att någon tar illa upp? Jag hoppas det, trots att det finns vissa som tycker att jag skriver alldeles för okomplicerat och inte är akademiker.

Hur som helst. Tack, alla läsare!